Svagast vinner |
| Av David Eberhard |
| 2010-01-12 06:00 |
|
En sak som slagit mig är att det finns ett nytt sätt att överleva i världens mest rättvisa land. Det finns inget som är så effektivt som att vara ett offer. Hela samhällsapparaten är uppbyggd för att ta hand om den svage. Inget fel i det egentligen. Ett samhälles civilisationsgrad kan mätas i hur skickligt det är på att ta hand om dem som inte kan ta hand om sig själva. Men någon gång på vägen kan det finnas anledning att göra lite reflektioner. Lika lön för lika arbete är en devis som använts i många sammanhang. Och det är ju svårt att säga emot. Men i dagens Sverige tycks devisen ha ändrats. I dag gäller lika mycket pengar oavsett arbete. Det började med att man beskattade alla mer än vad man tidigare gjort i världshistorien. Detta för att ta hand om de svaga. Det innebar att den som tjänade mer fick betala mer i skatt. Inte procentuellt sett, men det blir ju ändå mer pengar från den som tjänar mest. Inget fel med det heller. Alla bör bidra efter sin förmåga till att ta hand om människor som är allvarligt sjuka och andra viktiga kollektiva saker. Men det räckte inte med det. Nästa steg var att beskatta de som tjänade mer ännu mer också procentuellt sett. Inga skillnader mellan människor skulle få finnas kvar. Och då undrar man ju lite om det hela fortsatt handlar om att ta hand om de svaga eller om det istället är en strategi för att bestraffa de som bidrar. Men även detta har vi vant oss vid. Dock har utvecklingen gått ännu längre. Den mest utsatte ska nu åtnjuta mest respekt, inte den som bidrar till samhällets fortlevnad. Därför är det synd om alla. Ingen ska behöva ta ansvar för sina handlingar. Det finns alltid en ursäkt som syftar till att identifiera en som offer. Det gäller att bli utpekad som ett samhällets olycksbarn: ”Jag är ett offer för jag orkade inte gå i skolan och alltså måste jag ta ett skitjobb. Men jag ska inte straffas för det utan kräver samma lön som alla andra.” ”Det finns inga jobb där jag bor men jag ska minsann inte behöva flytta. Det får staten fixa.” ”Jag stjäl bilar för att mamma var dum mot mig.” ”Jag slår mina klasskamrater för att min pappa är alkoholist.” Att vara ett offer gör en immun mot kritik. Och alltså kan samhället ingenting annat göra än att skydda förövaren. För förövaren är ju också ett offer. |
Kommentarer (8)
Så jo, det räcker att notera att de som tjänar mest också betalar mest (oftast). Det var min poäng - det räcker, du behöver inga överdrifter. Ditt resonemang blir bättre utan dem.
Tar inte doktorn i lite nu?