Svett har två kön

Hur kommer det sig att man reagerar så olika när man känner lukten av svett? När jag för ett tag sedan var ute på restaurang satt jag och pratade med en lindrigt nykter kille. Han babblade oavbrutet om samma sak och det kunde mina öron i och för sig hantera. Värre var det för min näsa. En sur stank, frånstötande in i sitt innersta väsen slog emot mig varje gång jag närmade mig honom. En manöver jag tyvärr var tvungen att göra ganska ofta eftersom stället var högljutt. Mannen var dessutom ganska aggressiv och för varje irriterat utfall slog stanken mot mig så jag var tvungen att rygga. Det är svårt att vara vänlig när någon luktar fientlig svett och min enda reaktion var att jag ville avsluta diskussionen. Och ändå är jag van att prata med människor som faktiskt grubblar och ältar samma sak. Det är normalt sett inget jag stör mig på.

När jag funderade över min reaktion slog det mig att det handlade om revir. Min instinkt sa mig att den fulle mannen stank strid. Alltså bäst för mig att dra mig ur, retirera och avleda. Eller stanna och slåss. Ett alternativ som civilisationen med rätta förbjuder.

Problemet var att han inte lät mig gå. Jag satt där i hans svett och höll på att kräkas medan jag fortsatt försökte vara vänlig. Men det spelade ingen roll vad jag sa för svettmannen ville bråka. Inte i ord så mycket, han ursäktade sig flera gånger och kom in på andra mindre svettframkallande samtalsämnen, bara för att gång på gång falla tillbaka i sin irritation. Och så kom stanken igen. Det var som om hela hans kropp var på krigsstigen. Mot svettkörtlarna står sig civilisationen slätt.

När jag tänkte på den där händelsen slog det mig än en gång att jag faktiskt aldrig någonsin reagerat positivt på lukten av någon svettig man (om man bortser glädjen när man ser en lagkamrat i fotboll göra något bra, men då har man inte tid att lukta). I bästa fall är jag neutralt inställd till manlig svett, men oftast ger det mig signal att förbereda mig för strid. En äcklig illaluktande batalj på liv och död.

Annat är det med kvinnlig svett. Många av mina mest sensuella tankar är intimt sammankopplade med luktminnet av svett. En sexig närmast berusande lukt som gör mig biologiskt beredd på helt andra saker än att slåss.

Så till och med på minsta körtelnivå är män och kvinnor olika. Alldeles oavsett att vi ser olika ut, har olika sätt att resonera och att alla våra inre organ i olika hög grad är skapta olika. Så varför fortsätter folk att insistera i sin föreställning om att vi skulle vara lika. Jag tror det beror på att de blandar ihop lika värde med lika sak. Och även om det ändå är uppenbart att skillnader mellan män och kvinnor faktiskt till en mycket stor del är helt biologiskt styrt så vägrar de erkänna det. För i deras värld måste man vara samma för att ha samma värde.

Det är sorgligt och grunden för varför man inte, istället för att vilja kämpa för mäns och kvinnors respektive rätt att vara just män och kvinnor, försöker skapa en enkönad människa. Det är också grunden till att man istället för att erkänna olikheter och ändå betrakta de olika könen som jämställda, måste hitta på fåniga sociala konstruktioner som innebär att små pojkar som bara vill leka med bilar från sitt första levnadsår måste leka med dockor de inte vill ha (och tvärtom). Det är i den sortens jämställdhetshets som man börjar kränka varandra och betrakta det ena könets naturliga tillvägagångssätt som bättre än det andras.

Om man istället tittar sig omkring och ser de uppenbara skillnaderna från förlossningen och framåt så kan man arbeta med jämställdhet utifrån den verkliga världen. Och där finns massor att göra för männen har under alldeles för lång tid förtryckt kvinnor. Ska vi ändra på det kan vi inte blunda för de biologiska skillnaderna.