Samhällets olycksbarn

Jag sitter på tåget till Göteborg. Ute på perrongen har jag just bevittnat ännu en förnedring för ett av samhällets olycksbarn. En äldre man utan ben har kissat ner sig och den träbänk där han låg. Han ropar efter hjälp, men ingen rör sig. Efter några minuter kommer tre väktare och ska ta hand om problemet.

”Sätt dig upp!” ropar de i mun på varandra. Han ber dem om hjälp, men svaret blir ”Har du kunnat lägga dig ner kan du sitta upp!” Det stämmer uppenbarligen för mannen kommer till sist upp i rullstolen. Han börjar högljutt sjunga på en gammal rocklåt. Väktarna är inte roade. De har haft med honom att göra förr, därav den bryska tonen.

Ändå kan jag inte låta bli att fundera över om mannen faktiskt inte hade varit lättare att bemöta om väktarna inte låtit hotfulla utan visat att de är där för att hjälpa. Kanske för mycket begärt. Deras uppgift är ju inte att värna om honom utan tvärtom om alla andra vanliga människor. De ska se till att vi andra inte blir störda av det avvikande och annorlunda och högljudda. Och vanliga människor skulle aldrig hamna i mannens position, eller.

Inom akutpsykiatrin tar man ofta hand om personer med samma typ av problem som mannen på perrongen. Det är människor som dricker för mycket, människor som hör röster eller som har grava vanföreställningar. Det är människor som far illa, men som också stör det trygga och invanda. När man hjälper folk med den typen av problem är en ovänlig ton det värsta man kan ha. Det andas förakt och varför skulle någon vilja ha hjälp av någon som föraktar en. Trots det är ofta ett besök på till exempel psykakuten förknippat med obehagliga minnen. Det spelar ingen roll hur vänliga vi är för hela situationen är intimt sammankopplad med känslan av vanmakt. Det ligger tyvärr i sakens natur. Så om vi skulle göra som väktarna skulle ingen bli bättre. Vi måste visa att vi bryr oss för att kunna hjälpa.

Den hemlösa mannen på perrongen har avsagt sig kontakten med psykiatrin. Hans enda hjälp är de socialsekreterare och den psykiatriska vårdpersonal som är stationerade på centralen. Och så väktarna som han verkar känna. En bekantskap som knappast gör honom bättre.

Jag är inte så naiv att jag tror att mannen skulle sluta dricka bara för att väktarna är vänliga. Men kommer han att störa folk mindre bara för att de behandlar honom som ett djur? Borde man inte ställa högre krav på folk som har med människor att göra? Väktare är ett serviceyrke och lite vänlighet hade inte skadat. Tyvärr verkar inte det vara ett krav för att få ett sådant jobb. För om episoden på centralen var en engångsföreteelse skulle min kolumn vara meningslös. Men det vet ni nog alla att den inte är. När såg ni senast en vänlig väktare avhysa en berusad hemlös från en allmän plats?