Klimatpanik

Mänskligheten har överlevt allehanda farsoter. Vi överlevde akrylamidhotet i chipsen. Vi klarade den fruktade SARS. Vi lyckades till och med att bestå som släkte trots den livsfarliga fågelinfluensan.

Det är otroligt vad mycket faror som vi utsätts för varje dag. Som förälder ska man skydda sina barn från allt från skrubbsår till obehagliga dofter. Det ena farligare än det andra. Och till vilken nytta kan man fråga. För nu är det ju ändå kört.

Panik! Man kan inte läsa en dagstidning utan att drabbas av den. Man kan inte ens titta på en oskyldig nobelprisutdelning utan att känna att döden flämtar en elakt rakt i ansiktet. Den varma, obehagliga, moraliskt illaluktande, koldioxidfyllda andedräkt som människor spyr ut genom fabriker och hänsynslös förbränning. Den metanstinkande domedagen är nära!

Och mitt i detta inferno står barnen livrädda. De barn som vi försöker ha ihjäl genom vårt oansvariga levnadssätt.

Men är det verkligen så? Vi har ju genomgått larm efter larm och insett att det bara är panik. Och nu har vi kommit till larmens okrönta drottning, klimathotet. Och visst finns det mycket som manar till eftertanke och visst är det dags att ta itu med det ovedersägliga faktum att människan faktiskt påverkat klimatet. Men är det världens undergång? Krävs de närmast utomparlamentariska åtgärderna som fanatiker föreslagit. Kommer havsytan att stiga sex meter som en av nobelpristagarna påstår? Eller är det en massa av det som hävdas i klimatfrågan som helt enkelt bara är påhitt? Som är gripet ur den allt varmare luften och som sen används på precis samma sätt som i vilken klassisk domedagsprofetia som helst.

Och om det nu ändå är sant; hjälper det då överhuvudtaget att kräva nationalekonomiskt oförsvarbart höga koldioxidskatter som bara hämmar vår ekonomiska förmåga att faktiskt skydda oss från det varmare klimatet? Vore det inte bättre om vi istället la pengar på forskning och utveckling och inte brände dem på verkningslösa metoder som enligt den internationella klimatpanelens egna beräkningar i allra bästa fall fördröjer den globala uppvärmningen med fyra år (om även länder som Indien och Kina deltar, vilket de aldrig kommer att göra eftersom de har större behov av att skaffa mat för dagen än att förbinda sig att delta i osäkra framtidsprojekt).

Om vi står inför att kokas levande i en allt mer infernalisk värme så kan jag förstå paniken. Men vad är det man vet om klimatet? Jo att det blir varmare. Men ingenstans finns det belägg för att Antarktis ska smälta och ge sex meter högre havsnivå (tvärtom kommer snömassan att stiga eftersom en temperaturökning från nuvarande medeltemperatur på runt minus trettio grader ger mer snö). Ingenstans finns belägg för att golfströmmen helt kommer att avstanna. Och även om den gjorde det skulle det endast innebära max två graders minskad medeltemperatur i Skandinavien. Något som just här skulle ge en oförändrad nettotemperatur. Och ingenstans finns det belägg för att fler människor kommer att dö till följd av ökad värme, tvärtom eftersom det är långt fler som idag dör till följd av kyla än av värme och de dödsfallen kommer att kraftigt minska.

Så slutsatsen blir att de föreslagna åtgärderna sannolikt är meningslösa. Och när man föreslår medeltida planekonomi på panikbasis är det dags att lugna ner sig. Visst är det problematiskt att vi gjort planeten varmare. Och visst måste vi hitta sätt att rätta till det. Men är detta världens undergång? Med största säkerhet inte. Åtminstone inte om vi satsar våra pengar på att hitta andra sätt att stoppa problemet än att utarma.