Rätten att bli vad man vill |
| 2010-04-28 06:00 |
|
En stor internationell studie som publicerades under hösten 2009 visade att svenska 11-åringar mår näst bäst i hela världen. Är det inte fantastiskt! De får allt de pekar på. De får lära sig att världen är en underbar plats och att alla är snälla. Tidigt i livet får de veta att alla är de likadana, med samma grundläggande rättigheter och att världen är en snäll plats. De har ingenting att vara rädda för. Det visar sig till och med i att de, till skillnad från hur det var när jag växte upp, inte ens är rädda för de barn som är ett eller två år äldre. De behöver inte ens vara rädda för vuxna, för de säger ändå aldrig till. Och gör de det så kommer deras snälla föräldrar att skälla ut den plumpe vuxne som tillrättavisat dem.
De enda vuxna som är farliga är all de luriga pedofiler som springer runt i alla buskar som finns runt den inhägnade skolgården. Men de behöver de heller inte rädas för de snälla föräldrarna skjutsar dem fram till 15 års ålder i sina bilar ända fram till skolporten. När man från barnsben får lära sig att alla människor är likadana och har levt i en vadderad värld så skapas dock problem som man inte riktigt alltid tänkt sig skulle uppstå. Det märks tyvärr också i samma statistik. För när man sen kontrollerar hur svenska 13-åringar mår, så är siffrorna inte lika glädjande. På två år har barnen rasat till en mittposition i världen. Och tittar man sen på 15-åringar så är det inte muntert någonstans. För svenska 15-åringar ligger i bottenskiktet. Hur kommer det sig att svenska barn på fyra år kan rasa ifrån en silverposition i mående till att hamna i blåbärsserien? Ingen vet det med säkerhet, men nog är det frestande att tro att det kanske har att göra med att de helt enkelt inte är förberedda på vuxenlivet. De har lärt sig att de ska få allt, att värna om sina rättigheter. Men de har inte fått lära sig att med varje rättighet följer en skyldighet. Och alltså mår man dåligt när den verkliga världen börjar synas. Då är det inte så konstigt att man sen söker psykakuten för att det är tråkigt att jobba och för att chefen är dum i huvudet. För man vet ju sedan födseln att alla har rätt att bli vad de vill. Då är det ju kränkande att behöva göra skitjobb. |
Att i ganska högt tonläge peka på vad man retoriskt snyggt beskriver som ett problem är ett rätt billigt sätt att vinna poäng och sympatisörer, ofta använt av politiska populister. Märk väl: jag kritiserar inte nödvändigtvis sakinnehållet, utan argumentationstekniken. När jag vänder på det du säger gör jag det för att påvisa vad jag tycker är svagheter i ditt resonemang. Och det är ju en lätt match att bemöta det; i stället för att säga "bara för att jag inte tycker X, måste jag inte tycka Y", så kan du ju berätta vad du tycker. Om det nu är så att du inte tycker att barn i längden skulle må bättre av att till exempel vara rädda för äldre barn - vad tycker du då?
Min första kommentar kommenterade hela din krönika. När du påstod att jag hade "hittat på" vissa saker, citerade jag de delar jag hade syftat på, för att förtydliga vad jag syftade på och visa att jag inte alls hittade på.
[Streck]
Citaten är alltså varken felaktiga eller lösryckta, utan utvalda med hänsyn till din kommentar - och dessutom återgivna i samma ordning som de kommer i din krönika.
Jag är själv yrkesskribent. Du som också skriver professionellt borde vara öppen för möjligheten att grava missförstånd hos läsaren kan bero på skribenten, om nu läsaren råkar missförstå så totalt som du hävdar att jag gjort här. Du brukar ju för övrigt ganska ivrigt hävda att du ju är KRÖNIKÖR och vill skriva vasst och provokativt och att du därför tar dig friheten att vara tuff i din argumentation och måla i svart-vitt med det uttalade syftet att få fram en tydlig poäng. Jaha. Men jag "läser onyanserat", som går miste om alla subtiliteterna i ditt vattentäta resonemang? Dubbel-jaha.
Eller så är det precis som du skriver i ditt smålustiga syftningsfel: " ... jag som läser det du skriver onyanserat". Precis. Det du skriver onyanserat, läser jag. Och kommenterar nån gång ibland.
"Tidigt i livet får de veta att alla är de likadana, med samma grundläggande rättigheter och att världen är en snäll plats. De har ingenting att vara rädda för. Det visar sig till och med i att de, till skillnad från hur det var när jag växte upp, inte ens är rädda för de barn som är ett eller två år äldre."
Problemet är alltså att barn tidigt får lära sig att de har samma grundläggande rättigheter och att de numera inte ens är rädda för de lite äldre barnen. Jag kan inte tolka dig på något annat sätt än att du antingen tycker att de inte borde bli upplysta om sina rättigheter eller att de inte borde ha dessa rättigheter (ty rättigheterna gör dem svaga), och att det vore bättre om de var rädda för sina äldre kamrater precis som du var när du var liten.
Varför var du rädd för dem förresten? Var det för att du fruktade att de skulle sno din mössa, mula dig med snö, säga taskiga saker eller rentav ge dig stryk? Om du inte löpte risk att råka ut för något i den stilen, varför var du då rädd? Och vad är uppbyggligt med att vara rädd?
Du har påtalat problemet att ungdomar mår dåligt, och drar slutsatsen att orsaken är att de mår för bra när de är lite yngre. Ja, det finns självklart många andra tänkbara förklaringar - men det jag vänder mig emot är de värderingar som din slutsats är marinerad i.
Jag citerar vidare:
"Och alltså mår man dåligt när den verkliga världen börjar synas."
Återigen, problemet är alltså att uppfattningen att tillvaron kan vara ganska frid- och trivsam per definition är en lögn, eftersom "verkligheten" enligt dig i själva verket rent objektivt är ganska elak. Barn som lever i tron att de har rättigheter och frihet från rädsla i vardagen lever i någon sorts tillrättalagd skyddad verkstad. Och DET är problemet.
"Då är det inte så konstigt att man sen söker psykakuten för att det är tråkigt att jobba och för att chefen är dum i huvudet."
Så skrev du. Du klämde också i genom att formulera det som en sorts förutsägelse om hur det kommer att gå för alla dessa bortskämda ungar. Då drog jag slutsatsen att du menade så. Det är alltså inget jag hittat på själv, jag bara läser vad du de facto skriver. Nu nyanserar du något. Det är ju bra. Nyans är något dina blogginlägg skulle må bra av att ha på första försöket. Jag vet att du tycker att nyanser är onödiga i debatterande krönikor som ska vara vassa och provocerande, men då får du räkna med mothugg också. Det tipset har du fått förut. Tycker inte du ska anklaga meningsmotståndare för att hitta på, när de enbart reagerar och svarar på sådant du faktiskt sagt. Om du menar mycket mer än det som står på raderna, kan du inte räkna med att läsaren ska uppfatta det.
Tack för mig för den här gången.
Varifrån du sedan fått för dig att jag skulle ha devalverat de allra flesta människors problem när de söker psykiatrin går över min fattningsförmåga. Det är tråkigt att försvara sig mot angrepp på uppfattningar som du uppenbarligen hittat på själv.
Men jag HAR sett att en hel del människor från i synnerhet välbärgad medelklass söker för problem som man inte sökte för förut och som i sammanhanget inte bäst löses på psykakuten. Det är inget läskigt med det.
Att människor som inte i övrigt har någon psykiatrisk problematik söker för saker som att "hunden dött" eller att "chefen är dum i huvudet" är däremot - nu kommer det- läskigt!
Tycker inte du drar särskilt rimliga slutsatser av undersökningen, snarare använder du den enbart för att bekräfta dina åsikter som alltid går ut på att folk är gnälliga trygghetsnarkomaner, och att de blivit gnälliga trygghetsnarkomaner eftersom staten lärt dem (det vill säga alla utom dig, för du kan ju tänka självständigt) att "alla är likadana" med flera överdrifter du brukar svänga dig med. Synar man dig, hänvisar du till att du skriver KRÖNIKOR, och därför inte behöver befatta dig med sånt som vederhäftighet eller ordentlig koppling mellan faktaunderlag och slutsats.
Med din "rimliga slutsats" tycks du mena att problemet är att de yngre barnen har det för bra. Du pekar bland annat på att de inte behöver vara rädda för vuxna, "inte ens" för äldre barn i skolan. Aha, okej. Så om barnen i fyran fick på käften av barnen i sexan lite mer, och de vuxna såg mellan fingrarna med det, så - vips! Problemet löst. Då skulle barnen inte längre ha orealistiska förväntingar på att behandlas väl längre upp i åldrarna och därmed må mycket bättre. Då skulle de lära sig hur verkligheten FAKTISKT är. För den ÄR våldsam och jävlig, och alla försök att göra den trygg och trivsam är konstgjort vadd.
Har själv barn på gränsen mellan mellan- och högstadium, och noterar att skolan åtminstone såvitt jag kan se genom att följa deras skolgång är oändligt mycket bättre än när jag själv gick i den. Barnen är på det hela taget tryggare och frimodigare, mindre benägna att ta skit och mer benägna att stå upp för sig själva OCH för varandra de gånger någon är elak. Själv tycker jag att detta är en alltigenom positiv utveckling. Om utvecklingen inte kommit lika långt högre upp, är det åtminstone för mig självklart att DET är problemet. Bara en sån sak som att slagsmål mellan barn i skolan är ganska ovanliga nu för tiden, medan de var vardagsmat för 20-30 år sedan - fantastiskt. Jag tror nämligen inte att det är vidare utvecklande för barn att leva med våld eller hot om våld till vardags, eller rädsla för att drabbas av mobbning, glåpord, utfrysning och annat elände som Eberhard tycks mena är karaktärsdanande och god förberedelse för vuxenlivet.
Självklart tycker Eberhard att det är "frestande att tro" att den relativa trygghet de yngre barnen åtnjuter är boven i dramat, snarare än otryggheten de upplever längre upp i åldrarna. Detta är ju alltid hans linje. Att barn i 15-årsåldern mår dåligt skulle bero på att de är oförberedda för vuxenlivet; som om en 15-åring är vuxen. Möjligen skulle Eberhard försöka sätta sig in i hur det är att vara 15 år 2010, eventuellt jämfört med hur det var runt 1975. Det finns säkert betydligt fler betydelsefulla skillnader än att dagens 15-åringar hade det bättre när de var tio än tioåringarna hade 1970.
Att Eberhard, överläkare i psykiatri, beskriver människor som söker akut psykiatrisk vård som bortskämda gnällspikar med låtsasproblem ("tycker det är tråkigt att jobba", "chefen är dum i huvudet") är faktiskt - nu kommer det - läskigt! Sedär, en rimlig slutsats.
Finns det någon statistik som visar ungdomars psykiska ohälsa relaterat till olika samhälsklasser i Sverige?