|
Däri ligger en viktig del av varför jag ofta tycker att du känns så kategorisk och svart-vit i dina krönikor: du skriver, precis som du själv säger, vasst och provocerande om vad du tycker är fel, för det mesta utan att säga något om vad du tycker vore rätt. Du beskriver exempelvis det faktum att barn inte är rädda för äldre kamrater som ett problem, och blir förvånad när jag undrar om du då menar att de borde vara rädda.
Att i ganska högt tonläge peka på vad man retoriskt snyggt beskriver som ett problem är ett rätt billigt sätt att vinna poäng och sympatisörer, ofta använt av politiska populister. Märk väl: jag kritiserar inte nödvändigtvis sakinnehållet, utan argumentationstekniken. När jag vänder på det du säger gör jag det för att påvisa vad jag tycker är svagheter i ditt resonemang. Och det är ju en lätt match att bemöta det; i stället för att säga "bara för att jag inte tycker X, måste jag inte tycka Y", så kan du ju berätta vad du tycker. Om det nu är så att du inte tycker att barn i längden skulle må bättre av att till exempel vara rädda för äldre barn - vad tycker du då?
|
