Extrem eller bara nyanserad

Sverige är världens mest annorlunda land. Det är vi som är konstiga. Landet lagom finns inte. Åtminstone ligger det inte här. Enligt World Value Studies är Sverige världens minst traditionsbundna land, vi är världens minst auktoritetsbundna land och världens minst religiösa land.

Vi är också världens mest självförverkligande land. Ett land av självupptagna rättighetssökande egoister alltså? Där man endast får ha uppfattningen att vi alla är likadana för att man ska kunna ingå i mittfåran. Jag läste att skillnaderna mellan de svenska höger- och vänsterpartiernas uppfattning om anslag till offentliga finanser ligger på 3 %. Enligt samma person skulle en tysk statsvetare säga att vi i Sverige väljer mellan sju varianter av socialliberala partier.

En av läsarna här på bloggen liknade Sverige vid en sekt. Vi har samma politiska åsikter vilket leder till att folk med annorlunda uppfattning som internationellt sett skulle klassas som nyanserade och i mittfåran ofta pekas ut som extremister. Detta drabbade folkpartisten Per Ström när han försiktigt påpekade att män och kvinnor inte i alla avseenden är biologiskt lika.

Han skrev för några månader sedan en krönika i Expressen där han därför tackade tokan Anna Anka för att hon genom sina extrema åsikter plötsligt hade placerat hans nyanserade uppfattning där den hör hemma, nämligen i mitten. För genom att hon visade vad som är extremt så förstod kanske några fler att mitten inte ligger ute på ena ytterkanten vilket vi i sekten Sverige ofta fått för oss.

Jag känner igen mig i mycket av vad Per Ström skrev. Många gånger har jag, när jag skrivit utifrån en mittposition, fått pådyvlat mig extrema åsikter. Senast var när en av läsarna reagerade på förra veckans krönika med orden ”Nu tycker jag att Eberhard börjar bli läskig på riktigt”. Vad han ansåg vara läskigt i min tolkning av ett reellt problem gick han inte in på. Och för mig är det fullkomligt obegripligt (och lite läskigt) hur man kan reagera så på att jag skrev att vi inte ska lura våra barn att tro att alla är likadana från födseln och alltså kan bli vad som helst. Detta trots att alla vetenskapliga studier talar starkt mot att människor föds som ”oskrivna blad” och den undersökning som krönikan handlade om visade ett reellt problem med att vi slutat uppfostra våra barn.

Att lura i befolkningen att vi är lika från början är obehagligt. Däremot måste vi hantera det faktum att vi inte är lika på ett schysst sätt. Vi bör alltså ha ett samhälle där man tar hand om de svaga, men samtidigt försöker få de som har talang för något att blomstra. Ett samhälle där alla har samma möjlighet utefter sina förutsättningar, men där vi inte lurar våra barn att de kan något som de inte någonsin kommer att lära sig. Ett samhälle där vi inte lämnar barnen i sticket genom att inte ta vårt vuxenansvar. Om det är en ”läskig” uppfattning som skulle placera mig i extremistfacket kanske någon vänlig själ kan berätta för mig vad en nyanserad uppfattning i sekten Sverige skulle vara.