Medicinskordbok - sök medicinska termer och terminologi

Uppdaterat


måndag, 06 februari 2012
måndag, 06 februari 2012
lördag, 31 december 2011
måndag, 19 december 2011
måndag, 19 december 2011

Sök i din iPhone

app
Ladda ner vår applikation till iPhone och iPod touch. Här hittar du också information om olika läkemedel, substanser och vaccin.
Till iTunes »
Följ hela vår Twitter:
twitter.com/medicinskordbok

A | B | C | D | E | F | G | H | I | J | K | L | M | N | O | P | Q | R | S | T | U | V | W | X | Y | Z | Å | Ä | Ö

David Eberhard

David Eberhard

Författare, debattör och överläkare i psykiatri.

Hur styrda av pedofiler är vi?

Av David Eberhard   

Jag har fyra barn. Mitt tredje barn Ella befinner sig i Astrid Lindgrenåldern (hon är alltså fem år gammal). Hennes storasyskon har just lämnat den tiden. Det innebär att jag de senaste tio åren plöjt igenom i stort sett varje film om Emil i Lönneberga, Pippi Långstrump, Madicken och Lotta på Bråkmakargatan som någonsin har gjorts.

När man ser alla dessa mer eller mindre fantastiska filmer från en svunnen tid slås man av att tiden faktiskt går. Inte för att filmerna (med vissa undantag) är antikverade på något sätt, men de illustrerar den tydliga förändringen som skett i vår syn på barnuppfostran och hur vi ska förhålla oss till faror.

Man kan för det första fråga sig om det idag skulle vara möjligt att spela in den film om Madicken som gjordes så sent som på 1980-talet. Den osunda rädslan för det lilla fåtal perverterade män som kallas pedofiler har gjort många av scenerna i Madicken suspekta. När hon och Lisabet vaknar på morgonen tar de av sig sina nattkläder framför kameran och sätter på sig för dagen. En för tiden harmlös scen. Men i pedofilskräckens tidevarv kommer åtminstone jag på mig själv med att närmast sätta tevegodiset i vrångstrupen när barnen klär av sig nakna. Är det inte olagligt att visa nakna barn?

Så sjukt har det blivit att det mest naturliga blivit konstigt. Och orsaken är en överdriven rädsla. När man sen tittar på Lotta på Bråkmakargatan och konstaterar att barnen åker utanpå familjens lilla Volkswagen och att de hoppar och studsar i den öppna bilen när de är på utflykt så blir man ju rent matt. Vilka oansvariga föräldrar! Barnen ska ju sitta på en dyna och vara ordentligt fastspända.

Och vad ska försiktighetsmoralisterna säga om Emil i Lönneberga! Han hissar upp sin lillasyster i en flaggstång. Och visst blir hans pappa arg, men han får knappast en lektion i att det skulle vara farligt. Och inte är det någon som tillrättavisar Lotta på Bråkmakargatan när hon skrattar åt att hennes storebror nästan drunknat. Ingen sätter upp stängsel på taket varifrån Madicken hoppat. Och Pippi Långstrump har ju inte ens varken mamma eller pappa. Snacka om att leva farligt…

 
Kommentarer (5)
5 2010-05-25 21:59
Malin
Är under 30, men min barndom var sådär "fri och rolig" som i Astrid Lindgren...kom på en gång då vi ungar tävlade om vem som kunde gå längst ut på isen...och jag vann, för jag gick igenom den
...men det gick bra...
Jag vet inte...även vi som är yngre har märkt hur samhället förändrats...inte till det bättre tycker jag...jobbat mycket med barn, det finns stressade och oroliga barn redan på dagis nu... herre gud...själv hade jag inte ens lust att lära mej klockan förrän jag var en bra bit in i mellanstadiet...
4 2010-05-21 20:12
Tanja Bergkvist
...minns jag eftersom det var min grundskoletid, skrev om det i senaste Axess, återgett lite av det i mitt senaste inlägg - som du skrivit i din bok, myndigheterna har ägnat decennier åt att skrämma vettet ut medborgarna. Nu återgav jagmina egna erfarenheter, men jag befarar att det inte direkt blivit bättre.

I min krönika ”Varning för livet” drar jag mig till minnes min grundskoletid under 80-talet och den skrämselpropaganda som regelbundet smögs in, på gott och ont, mest ont tror jag. Vi fick lära oss att cancer var farligt, eller snarare dödligt, och kunde orsakas av allt från rostat bröd till stekt kött och apelsinskal (det senare förmedlades på hemkunskapen, där vår första övning i 6:e klass var att lära oss (!) att skala just en apelsin), att salt var farligt (för blodtrycket, och visst fick vi alla högt blodtryck men det berodde snarare på att vi blev uppskrämda hela tiden, inte på saltet), att man kunde bli förlamad om man råkade ut för en bilolycka och bröt ryggraden, och skolan såg till att vi redan i tredje klass verkligen insåg allvaret med bilolyckor genom att bjuda in en rullstolsbunden man som råkat ut för just detta. Vilken makt har en 9-åring att påverka sina föräldrars körvanor? När vi gick i andra klass bjöd man in en blind man som berättade om sitt livs olycka, och vi fick ge honom föremål att röra vid som han skulle känna igen och därefter skulle vi binda något för ögonen för att själva uppleva hur det skulle kännas att vara blind. Blindheten hade utvecklats successivt genom en sjukdom jag inte minns namnet på, och vi frågade läraren om också vi kunde få den sjukdomen, och det kunde vi givetvis – det kan man aldrig veta, löd svaret. Sedan var det kärnkraft, krig, säldöd och annat elände som vi absolut skulle känna till och inte bara känna till utan också själva känna ett ansvar för och helst må lika dåligt över som läraren gjorde. Det var på ett sådant sätt allt detta förmedlades och insprängt i undervisningen matades vi regelbundet med katastrofbilder från världens alla hörn, men frågan är hur bra det egentligen var att lära oss barn (gärna kompletterat med hemska bilder som man sent skulle glömma) om allt elände i världen, i den åldern?

Maktlöshet måste ha varit den dominerande känsla som följde av denna pedagogiska metod. Utöver att bli ansvarstagande medborgare antar jag att ett syfte bakom allt detta varit att lära ut empati och förståelse för andra, men frågan är hur effektiv den här metoden egentligen var? Speciellt minns jag alla sjukdomar vi blev informerade om och gärna kompletterat med besök av någon som var personligen drabbad av de 0.01% av medborgarna som statistiskt skulle få just den ovanliga sjukdomen. Bara ett fåtal barn upplevde efteråt känslor av tacksamhet över att detta inte hänt just dem, flertalet av oss började istället fråga ut föräldrar och lärare efter fler detaljer i sökandet efter en lugnande garanti att det där aldrig skulle hända just oss. Och en sådan garanti fanns ju aldrig, utan världen var oförutsägbar och dessutom orättvis, och ju tidigare vi insåg detta desto bättre – kanske var syftet att få oss att kämpa för en bättre värld? Men då kan man inte gå runt uppskrämd och med en malande oro i kroppen.

Vi skulle också alltid ha inneskorna på, inte för att hålla fötterna varma, utan för att skolan skulle kunna börja brinna och då måste man ha inneskorna på inför den uppställning vi lärt oss på brandövningarna. Nu började som tur var skolan aldrig att brinna, för jag vet inte vilka av oss som eventuellt glömt inneskorna som i så fall skulle ställa upp i ledet för att komma ut med bara strumpor, och vilka som skulle rusa åt ett annat håll för att hämta inneskorna. De var ju så viktiga och en brandkatastrof var det uttryckliga skälet till att vi skulle ha dem! Det jag tänker på är också den association vi barn, medvetet eller omedvetet, kan tänkas ha gjort varje gång vi tog på och av oss inneskorna – tänkte vi på att skolan skulle kunna börja brinna, varje dag? Och är det rimligt att behöva oroa sig för det på daglig basis i den åldern?

http://tanjabergkvist.wordpress.com/2010/05/21/lusttur-pa-ikea/
3 2010-05-21 07:37
Oskar
Förutom grundläggande säkerhetstänkande som att inte försöka spring över en motorväg i rusningstrafik är det ofta så att summan av riskerna är konstant är vi tex rädda för att släppa ut våra barn för att det kan finnas pedofiler, farliga bilar, andra barn som slåss etc så tar vi ju istället risken att de blir feta,slöa,rädda etc precis som många av oss vuxna redan är idag...vad är värst och var är egentligen risken störst?
2 2010-05-19 14:08
Annica Carnbring Belfrage
Låter härligt befriande tycker jag!
1 2010-05-19 10:08
Anna-Lena Öhman
Jag har precis varit i Grekland - Kalamata och där gick jag och min kollega förbi en fotograf som glatt visade upp sina bilder av barndop i skyltfönstret. Vi hajade till inför bilden av en lite flicka som hissades upp av den något åldrade grekiske prästen! Ungen var helt näck! Den här bilden hade varit helt omöjlig att visa öppet i Sverige idag. När jag berättade om min reaktion för en grekisk vän så trodde han först att vi reagerat på den till synes ganska brutala behandlingen av det inoljade barnet. Han berättade att det händer att prästerna tappar de slippriga barnen. Min tolkning är att grekerna inte alls har drabbats av pedofil-noja - som vi!

Visste du att...

bisköldkörtlar
gla´ndulae parathyreoide´ae, två körtlar på var sida av sköldkörteln som via hormoner reglerar kroppens kalk- och fosforomsättning.