|
...minns jag eftersom det var min grundskoletid, skrev om det i senaste Axess, återgett lite av det i mitt senaste inlägg - som du skrivit i din bok, myndigheterna har ägnat decennier åt att skrämma vettet ut medborgarna. Nu återgav jagmina egna erfarenheter, men jag befarar att det inte direkt blivit bättre.
I min krönika ”Varning för livet” drar jag mig till minnes min grundskoletid under 80-talet och den skrämselpropaganda som regelbundet smögs in, på gott och ont, mest ont tror jag. Vi fick lära oss att cancer var farligt, eller snarare dödligt, och kunde orsakas av allt från rostat bröd till stekt kött och apelsinskal (det senare förmedlades på hemkunskapen, där vår första övning i 6:e klass var att lära oss (!) att skala just en apelsin), att salt var farligt (för blodtrycket, och visst fick vi alla högt blodtryck men det berodde snarare på att vi blev uppskrämda hela tiden, inte på saltet), att man kunde bli förlamad om man råkade ut för en bilolycka och bröt ryggraden, och skolan såg till att vi redan i tredje klass verkligen insåg allvaret med bilolyckor genom att bjuda in en rullstolsbunden man som råkat ut för just detta. Vilken makt har en 9-åring att påverka sina föräldrars körvanor? När vi gick i andra klass bjöd man in en blind man som berättade om sitt livs olycka, och vi fick ge honom föremål att röra vid som han skulle känna igen och därefter skulle vi binda något för ögonen för att själva uppleva hur det skulle kännas att vara blind. Blindheten hade utvecklats successivt genom en sjukdom jag inte minns namnet på, och vi frågade läraren om också vi kunde få den sjukdomen, och det kunde vi givetvis – det kan man aldrig veta, löd svaret. Sedan var det kärnkraft, krig, säldöd och annat elände som vi absolut skulle känna till och inte bara känna till utan också själva känna ett ansvar för och helst må lika dåligt över som läraren gjorde. Det var på ett sådant sätt allt detta förmedlades och insprängt i undervisningen matades vi regelbundet med katastrofbilder från världens alla hörn, men frågan är hur bra det egentligen var att lära oss barn (gärna kompletterat med hemska bilder som man sent skulle glömma) om allt elände i världen, i den åldern?
Maktlöshet måste ha varit den dominerande känsla som följde av denna pedagogiska metod. Utöver att bli ansvarstagande medborgare antar jag att ett syfte bakom allt detta varit att lära ut empati och förståelse för andra, men frågan är hur effektiv den här metoden egentligen var? Speciellt minns jag alla sjukdomar vi blev informerade om och gärna kompletterat med besök av någon som var personligen drabbad av de 0.01% av medborgarna som statistiskt skulle få just den ovanliga sjukdomen. Bara ett fåtal barn upplevde efteråt känslor av tacksamhet över att detta inte hänt just dem, flertalet av oss började istället fråga ut föräldrar och lärare efter fler detaljer i sökandet efter en lugnande garanti att det där aldrig skulle hända just oss. Och en sådan garanti fanns ju aldrig, utan världen var oförutsägbar och dessutom orättvis, och ju tidigare vi insåg detta desto bättre – kanske var syftet att få oss att kämpa för en bättre värld? Men då kan man inte gå runt uppskrämd och med en malande oro i kroppen.
Vi skulle också alltid ha inneskorna på, inte för att hålla fötterna varma, utan för att skolan skulle kunna börja brinna och då måste man ha inneskorna på inför den uppställning vi lärt oss på brandövningarna. Nu började som tur var skolan aldrig att brinna, för jag vet inte vilka av oss som eventuellt glömt inneskorna som i så fall skulle ställa upp i ledet för att komma ut med bara strumpor, och vilka som skulle rusa åt ett annat håll för att hämta inneskorna. De var ju så viktiga och en brandkatastrof var det uttryckliga skälet till att vi skulle ha dem! Det jag tänker på är också den association vi barn, medvetet eller omedvetet, kan tänkas ha gjort varje gång vi tog på och av oss inneskorna – tänkte vi på att skolan skulle kunna börja brinna, varje dag? Och är det rimligt att behöva oroa sig för det på daglig basis i den åldern?
http://tanjabergkvist.wordpress.com/2010/05/21/lusttur-pa-ikea/
|
