Varför blir man psykiskt sjuk?

Varför blir man psykiskt sjuk? Det är en fråga man debatterat inom psykiatrin sedan åtminstone hundra år. Det är få frågor som kan föranleda så mycket ilska som just denna. Människor har genom åren varit villiga att ta både ära och heder av varandra för att de haft motstridiga uppfattningar i denna fråga.

Det är märkligt. Motsvarande skulle aldrig hända om det gällde någon kroppssjukdom. Tänk er debatter i teve där folk bråkar offentligt om huruvida det är bäst att behandla reumatism med kortison eller cellgifter.

Eller tänk er att en konststudent gjorde en installation där hon låtsades ha fått en blindtarmsinflammation. Något som hon mycket enkelt hade kunnat göra. Hon hade låtsats ha ont i magen och skrikit till varje gång doktorn tryckt på rätt plats. En installation som skulle debatterats under en hel vår och som skulle ha visat hur maktlös man är när man har ont i magen.

En av poängerna med installationen skulle ju kunna vara att visa hur den som inte har den verbala förmågan blir opererad i onödan, så om hon kombinerade sitt konstverk med ett ovårdat yttre kunde hon ju driva tesen att etablissemanget tog bort en helt frisk blindtarm.

Hela verket kunde då vara ett inlägg i debatten om vilket klassamhälle vi lever i. Men det lär vi aldrig få se. Istället ”lär” vi oss i den offentliga debatten om hur självklart det är att psykisk sjukdom inte existerar annat än som en produkt av brister i samhället. Vi får veta att de hårt arbetande människor som vigt sitt liv åt att försöka hjälpa personer som mår psykiskt dåligt egentligen är maktfullkomliga översittare som berövar sina medmänniskor sin frihet. Inte för att hjälpa utan för att plåga.

Hela grunden bakom den föreställningen handlar till stor del om att psykiatri är klassat som någonting annat än andra medicinska verksamheter. Så när medborgarna drabbas av en sjukdom i hjärnan (för övrigt vårt överlägset mest komplicerade organ och alltså det där det är mest sannolikt att något inte fungerar som det ska) så ”vet” folk att det egentligen bara beror på underliggande maktstrukturer och klassamhället.

Det är den typen av föreställningar som gör att psykiatrin aldrig kan göra rätt. När man lägger in en person och försöker hantera en situation så beror det på maktmissbruk. När man å andra sidan gör bedömningen att det inte behövs en inläggning och patienten sedan gör något som ingen utom en spågumma hade kunnat förutse så beror det också på psykiatrins tillkortakommanden.

Därför är det inte heller konstigt att det också blir debatt när en våldsverkare blir nekad inläggning. Trots att hans enda motiv för att vilja ha psykiatrisk hjälp är att han saknar bostad. Det är väl självklart att psykiatrin ska bidra med bostäder till medborgarna. Man mår ju dåligt om man inte har någonstans att bo heter det. Och då blir man ju per automatik psykiskt sjuk. Inte konstigt att man då går ut på stan och försöker slå ihjäl någon förbipasserande. Det är ju för att psykiatrin inte vill hjälpa till.

Så går det när man devalverar psykisk sjukdom och bara tror att det enorma lidande som många av våra medmänniskor har till följd av det enbart beror på klass, sociala faktorer och dolda maktstrukturer.