Sverige befinner sig i krig! Hur ska man annars förklara de synnerligen anmärkningsvärda säkerhetsregler som man infört överallt? Men svenskar är tåliga. Vi märker inte ens att vi lever i undantagstillstånd.

Det finns så många saker som svenska folket vant sig vid att göra ”bara för säkerhets skull” att vi inte ens funderar över varför längre. Med en kultur som har blivit världsberömd för sitt säkerhetstänkande är det i sig inte så konstigt att folk accepterar att dagisen sätter på hjälmar på barnen när de cyklar trehjuling på gården eller förbjuder barnen att springa omkring som det är på ett dagis jag hört berättas om.

Så när vi sen importerar direktiv från EU om att inte låta våra barn baka bullar på dagis blir man ju inte direkt förvånad.

Vi låter oss nöja med att skolorna förbjuder våra barn att ha snöbollskrig eller att cykla själva före 11 års ålder. Vi accepterar säkerhetsbälten och barnvagnsförbud i trapphus. Vi installerar bakåtvända bilbarnstolar trots att barnen kräks så fort bilen går igång eftersom de inte ser ut.

Den överdrivna försiktigheten med våra barn och med oss själva har skapat och skapar fortsatta problem för befolkningen. Men så länge vi lever isolerade i vår lilla skyddade verkstad någonstans i utkanten av Europa kan vi ju få hålla på och låtsas att vi kommer att vara odödliga om vi bara skyddar oss från allt. Även om det innebär att vi måste finna oss i regler och förordningar som mest liknar säkerhetsmässiga undantagslagar.

Själv tycker jag att det har gått alldeles för långt. Och ändå är alla dessa mer eller mindre idiotiska försiktigheter, dessa avarter av en alltför vadderad värld, en mild västanfläkt jämfört med vad som gäller på flyget. Det är när man kommer in på en flygplats som man förstår att vi ju inte alls lever i en liten bubbla. Vi befinner oss i krig! Har ni inte märkt det?

Frågan är vad man egentligen får ta med sig på ett flygplan. Vi tvingas plasta in all medhavd vätska i en påse. Ingen behållare får innehålla mer än 100 ml. Livsfarliga vapen som t ex matbestick beslagtas omedelbart. Allting som är vassare än ett pappersark konfiskeras. Datorer genomlyses separat. Livremmar och skor måste av genom kontrollen. Allt för att vi ska känna oss säkra.

Men hur farligt är det att flyga egentligen? Hur vanligt är det med flygplanskapningar och terrorbombningar? Om man läser tidningarna tycks det ju hända hela tiden (eller i alla fall hände det en gång den 11 september 2001). I själva verket är det mer sannolikt att man ska vinna på lotto än att man någonsin under sin livstid ska råka ut för vilken flygolycka som helst. Och flygplanskapningar är en av de ovanligaste orsakerna till varför flygplan störtar.

Så var går då gränsen för det undantagstillstånd som råder i luftrummet? Blir det tändarförbud när någon terrorist bestämt sig för att sätta fyr på ett flygplanssäte? Kommer det då också leda till ett generellt pappersförbud? Eller kommer taxfreeförsäljningen upphöra helt när någon slår sönder en spritflaska och använder som vapen?

För det konstigaste av allt är inkonsekvensen i förbuden. Man beslagtar en 200 millilitersburk hudkräm inköpt på Åhléns, men tillåter en liter Famous Grouse inköpt på flygplatsen. Det påminner mig om när en väninna för några år sedan skulle åka flyg. Hon tänkte dricka vin på planet och hade därför med sig en korkskruv i handbagaget. Det blev ett himla liv och det livsfarliga vapnet beslagtogs direkt. Men inte brydde hon sig om det. Glad i hågen gick hon till närmaste tax free-butik. Och det första hon köpte var - en korkskruv.

I förra veckan var jag med i TV-serien ”Landet Brunsås” som handlar om svenskarnas förhållningssätt till mat. De av er som följt mina inlägg genom åren har säkert hört mina argument förut. Men de förtjänar att upprepas. Vi är rädda för allt fler saker trots att det aldrig varit ofarligare att äta den mat som serveras än nu.

När det kommer till vår rädsla för vad vi stoppar i oss står den genomsnittlige svensken inte långt efter en person med tvångssyndrom. I min bok ”I trygghetsnarkomanernas land” definierade jag en ovanligt elakartad variant av ”Det nationella paniksyndromet” – nämligen ”Nationellt tvångssyndrom”. Med det menar jag att vi kollektivt beter oss som om vi led av tvång.

Just när det kommer till myndigheternas förhållningssätt till mat blir detta uppenbart. För att ha tvångssyndrom ska man lida av tvångshandlingar och tvångstankar. Dessa karaktäriseras av att patienten måste utföra dem fast han eller hon tycker att de är idiotiska. Om jag till exempel måste hoppa över alla A-brunnar för att annars kan det hända att min mamma dör i cancer, så är det inte för att jag verkligen tror det, utan för att det finns en minimal risk att det ändå skulle kunna vara så – man vet ju aldrig... Jag tycker att handlingen är idiotisk, men jag måste göra den i alla fall. Om den typen av handlingar och tankar upptar mer än en halvtimme per dag lider jag av tvångssyndrom.

Livsmedelsverket varnar oss för alla möjliga ofarliga substanser som ingår i maten. Folkhälsoinstitutet likaså. Forskare övertrumfar varandra i matvarningar som sen blåses upp i media. Men vi kan alla se att medellivslängden i västvärlden är extremt hög. Ingen svälter – såvida man inte lider av anorexia nervosa. Alltså måste myndigheternas varningar betraktas som tvång.

När experterna på miljömedicin (och de borde veta) varnar människorna för vilka faror det finns med dagens matintag så framstår endast en faktor som riktigt viktig. Glöm miljögifter, mögel eller huruvida ni äter GI-kost eller rikligt med kolhydrater. Men ät inte mer än ni gör av med. För vi blir allt fetare.

Men trots att vi blir allt fetare så ska man komma ihåg att även överviktiga lever längre än människor gjort förut. Så även den varningen kan man ta med en stor nypa salt. Salt som för övrigt inte är farligt för i stort sett någon förutom en liten subgrupp av alla människor med högt blodtryck. Så salta på maten, ät vad du vill, men ta bara en portion i taget.

Hörselskadades Riksförbund har gått ut med en larmrapport. Det är så mycket oväsen i samhället att hälften har svårt att höra vad den andra hälften säger. Och värst är det i skola och barnomsorg. I P1 vittnar en lärare om att det är en outhärdlig miljö att vistas i och de hörselskadade vill nu lagstifta bort eländet.

Hur ska man få bukt med problemet? Utan att i detalj ha fått klart för mig deras förslag har jag svårt att tänka mig att det är samma lösning som jag skulle ha föreslagit. Mitt förslag lyder nämligen:

1) Återge maktbefogenheter till lärare så att de kan hantera de som stör.

2) Höj lärarnas löner för att visa att de är viktiga och skapa på det sättet incitament för duktiga personer att vilja bli lärare.

3) Avdemokratisera skolan men se till att barnens betyg är rimliga utifrån nationella prov.

4) Inför obligatoriska oförberedda prov i alla ämnen.

5) Återinför betyg från lågstadiet.

6) Återinför betyg i ordning.

7) Låt de barn som stör i skolan tillbringa sina lektioner i specialklass.

8) Fokusera på att alla elever ska få den utmaning de behöver (oavsett om de är duktiga – många av de som stör mest gör det för att de helt enkelt inte behöver fokusera eftersom skolan är för lätt).

9) Inför en sjugradig betygskala så att det finns utmaningar för dem som är duktiga.

10) Ge extra stöd åt dem som behöver det, men gör det i små grupper utanför klassrummen.

Det skulle lösa hörselproblemen i skolan. Och som bonus skulle eleverna åter få en internationellt sett bra skolgång. Om vi dessutom inom ramen för skolgången kunde ge folk en andra chans och inte hade slutbetyg under hela gymnasietiden med effekten att grundbetyget i t ex matematik är viktigare för kommande universitetsstudier än slutbetyget i fortsättningskurserna, så skulle systemet återigen bli logiskt begripligt för eleverna.

Då kanske de till och med skulle tycka att skolan var rolig och att det är en förmån för dem att få delta. En motiverad elev stör mindre. Så kan man få pedagogik och medicin att samvariera. Annars kan man ju införa obligatoriska hörselskydd till lärare istället. Det är nog tyvärr den lösningen vi kommer att få se.

Det var uppfriskande att få ett svar från en skatteexpert på mitt inlägg den 28 januari. Mitt inlägg behöver alltså förtydligas. Om ett företag leasar en normal tjänstebil med standardutrustning och huvudsakligen använder den för företagets räkning måste företaget varje månad betala 10 000 kronor i skatt och den privatperson som kör den måste betala cirka 5000 kronor varje månad i förmånsvärde. Detta alltså utöver kostnaden för själva leasingen som i sin tur uppgår till cirka 4500 kronor per månad. Är detta rimligt?

”Det finns skattemässiga möjligheter i ”jante”Sverige”, skriver experten. Och så köper han inte mitt resonemang om förmånsvärde eftersom man då kan köpa en värsting-tv på företagspengar och använda den privat.

Dock vill jag påtala att detta sker oavbrutet. Systemet är som gjort för att missbrukas. Folk köper värsting-tv i parti och minut och skriver LCD-skärm på kvittot. Det är ju fusk naturligtvis och då har man bara köpt tv:n för att titta på den privat. I det läget kan det finnas skäl för skatteverket att inte godkänna inköpet som företagstillgång. Det kritiserar jag inte. Men om företaget verkligen har anledning att köpa en tv kan man undra över vem som får titta på den. Kanske ska man ta ut en avgift av kunderna och de anställda. Annars är det ju inte rättvist…

Måste det vara på samma sätt med företagsbil? Rättvisehysterin har förpestat hela vår kultur och det måste ske en ändring. Finns det överhuvudtaget anledning för företaget att ha en bil så måste det vara upp till företaget vem som använder den och på vilket sätt. Förmånsvärdet blir bara rimligt när det är frågan om att bilen de facto inte används i företaget. Och om nu någon använder den privat så sker det ju på företagets bekostnad. Och, som även skatteexperten Martin påtalar, så betalar ju även företaget skatt.

Problemet uppstår när företagsägare och anställd är samma person (eller närstående). Man kan då dölja en vinst (för att slippa betala vinstskatt) genom att köpa tillgångar i företaget som man sen använder privat. Visst bör man reglera sådant. Min poäng vara bara hur nitisk man ska vara. Spelar det egentligen så stor roll? Om man vore mer generös i bedömningen skulle fler människor vilja starta företag som också sannolikt skulle gå med vinst. Följaktligen skulle intäkterna till staten sannolikt vara tillräckliga ändå.

Självklart ska man inte kunna utnyttja företagspengar som att det är ens privata men vad beträffar förmånsvärdet är det möjligt att reglera det utan att det (som nu) ska vara direkt olönsamt för de flesta att ha tjänstebil. I andra länder ser regleringen inte ut som i Sverige. Är de då korrumperade hela bunten?

Jag har inte hävdat att man inte ska betala skatt. Mina huvudsakliga invändningar på systemet är, precis som Martin skriver, kring hur staten använder sina skattepengar. Dock anser jag att svaret på mitt inlägg snarast förstärker känslan av att man betalar skatt på skatt på skatt. För att plocka ut en vinst på företaget ska du först betala skatt på vinsten och därefter skatt på utdelningen (allt efter att du betalt lite andra skatter). Och glöm sen inte 25 % moms på det.

Man kan bli rik i Jantesverige, men det är inte lätt och helst ska man vara skatteexpert så att man slipper betala alla de skatter som vi andra gör på ren automatik. Det är liksom det som var en av mina poänger. När vi blir så upprörda över att någon som jobbat stenhårt för att tjäna mer än andra de facto tjänar några tusenlappar mer eller får en tjänstebil på köpet, så är det ren avundsjuka som ligger till grund för regleringen. Inte att statskassan verkligen behöver den marginella ökningen av sina intäkter.