De enda vuxna som är farliga är all de luriga pedofiler som springer runt i alla buskar som finns runt den inhägnade skolgården. Men de behöver de heller inte rädas för de snälla föräldrarna skjutsar dem fram till 15 års ålder i sina bilar ända fram till skolporten.

När man från barnsben får lära sig att alla människor är likadana och har levt i en vadderad värld så skapas dock problem som man inte riktigt alltid tänkt sig skulle uppstå. Det märks tyvärr också i samma statistik. För när man sen kontrollerar hur svenska 13-åringar mår, så är siffrorna inte lika glädjande. På två år har barnen rasat till en mittposition i världen. Och tittar man sen på 15-åringar så är det inte muntert någonstans. För svenska 15-åringar ligger i bottenskiktet.

Hur kommer det sig att svenska barn på fyra år kan rasa ifrån en silverposition i mående till att hamna i blåbärsserien? Ingen vet det med säkerhet, men nog är det frestande att tro att det kanske har att göra med att de helt enkelt inte är förberedda på vuxenlivet. De har lärt sig att de ska få allt, att värna om sina rättigheter. Men de har inte fått lära sig att med varje rättighet följer en skyldighet. Och alltså mår man dåligt när den verkliga världen börjar synas. Då är det inte så konstigt att man sen söker psykakuten för att det är tråkigt att jobba och för att chefen är dum i huvudet. För man vet ju sedan födseln att alla har rätt att bli vad de vill. Då är det ju kränkande att behöva göra skitjobb.

Mänskligheten har överlevt allehanda farsoter. Vi överlevde akrylamidhotet i chipsen. Vi klarade den fruktade SARS. Vi lyckades till och med att bestå som släkte trots den livsfarliga fågelinfluensan.

Det är otroligt vad mycket faror som vi utsätts för varje dag. Som förälder ska man skydda sina barn från allt från skrubbsår till obehagliga dofter. Det ena farligare än det andra. Och till vilken nytta kan man fråga. För nu är det ju ändå kört.

Panik! Man kan inte läsa en dagstidning utan att drabbas av den. Man kan inte ens titta på en oskyldig nobelprisutdelning utan att känna att döden flämtar en elakt rakt i ansiktet. Den varma, obehagliga, moraliskt illaluktande, koldioxidfyllda andedräkt som människor spyr ut genom fabriker och hänsynslös förbränning. Den metanstinkande domedagen är nära!

Och mitt i detta inferno står barnen livrädda. De barn som vi försöker ha ihjäl genom vårt oansvariga levnadssätt.

Men är det verkligen så? Vi har ju genomgått larm efter larm och insett att det bara är panik. Och nu har vi kommit till larmens okrönta drottning, klimathotet. Och visst finns det mycket som manar till eftertanke och visst är det dags att ta itu med det ovedersägliga faktum att människan faktiskt påverkat klimatet. Men är det världens undergång? Krävs de närmast utomparlamentariska åtgärderna som fanatiker föreslagit. Kommer havsytan att stiga sex meter som en av nobelpristagarna påstår? Eller är det en massa av det som hävdas i klimatfrågan som helt enkelt bara är påhitt? Som är gripet ur den allt varmare luften och som sen används på precis samma sätt som i vilken klassisk domedagsprofetia som helst.

Och om det nu ändå är sant; hjälper det då överhuvudtaget att kräva nationalekonomiskt oförsvarbart höga koldioxidskatter som bara hämmar vår ekonomiska förmåga att faktiskt skydda oss från det varmare klimatet? Vore det inte bättre om vi istället la pengar på forskning och utveckling och inte brände dem på verkningslösa metoder som enligt den internationella klimatpanelens egna beräkningar i allra bästa fall fördröjer den globala uppvärmningen med fyra år (om även länder som Indien och Kina deltar, vilket de aldrig kommer att göra eftersom de har större behov av att skaffa mat för dagen än att förbinda sig att delta i osäkra framtidsprojekt).

Om vi står inför att kokas levande i en allt mer infernalisk värme så kan jag förstå paniken. Men vad är det man vet om klimatet? Jo att det blir varmare. Men ingenstans finns det belägg för att Antarktis ska smälta och ge sex meter högre havsnivå (tvärtom kommer snömassan att stiga eftersom en temperaturökning från nuvarande medeltemperatur på runt minus trettio grader ger mer snö). Ingenstans finns belägg för att golfströmmen helt kommer att avstanna. Och även om den gjorde det skulle det endast innebära max två graders minskad medeltemperatur i Skandinavien. Något som just här skulle ge en oförändrad nettotemperatur. Och ingenstans finns det belägg för att fler människor kommer att dö till följd av ökad värme, tvärtom eftersom det är långt fler som idag dör till följd av kyla än av värme och de dödsfallen kommer att kraftigt minska.

Så slutsatsen blir att de föreslagna åtgärderna sannolikt är meningslösa. Och när man föreslår medeltida planekonomi på panikbasis är det dags att lugna ner sig. Visst är det problematiskt att vi gjort planeten varmare. Och visst måste vi hitta sätt att rätta till det. Men är detta världens undergång? Med största säkerhet inte. Åtminstone inte om vi satsar våra pengar på att hitta andra sätt att stoppa problemet än att utarma.

Jag sitter på tåget till Göteborg. Ute på perrongen har jag just bevittnat ännu en förnedring för ett av samhällets olycksbarn. En äldre man utan ben har kissat ner sig och den träbänk där han låg. Han ropar efter hjälp, men ingen rör sig. Efter några minuter kommer tre väktare och ska ta hand om problemet.

”Sätt dig upp!” ropar de i mun på varandra. Han ber dem om hjälp, men svaret blir ”Har du kunnat lägga dig ner kan du sitta upp!” Det stämmer uppenbarligen för mannen kommer till sist upp i rullstolen. Han börjar högljutt sjunga på en gammal rocklåt. Väktarna är inte roade. De har haft med honom att göra förr, därav den bryska tonen.

Ändå kan jag inte låta bli att fundera över om mannen faktiskt inte hade varit lättare att bemöta om väktarna inte låtit hotfulla utan visat att de är där för att hjälpa. Kanske för mycket begärt. Deras uppgift är ju inte att värna om honom utan tvärtom om alla andra vanliga människor. De ska se till att vi andra inte blir störda av det avvikande och annorlunda och högljudda. Och vanliga människor skulle aldrig hamna i mannens position, eller.

Inom akutpsykiatrin tar man ofta hand om personer med samma typ av problem som mannen på perrongen. Det är människor som dricker för mycket, människor som hör röster eller som har grava vanföreställningar. Det är människor som far illa, men som också stör det trygga och invanda. När man hjälper folk med den typen av problem är en ovänlig ton det värsta man kan ha. Det andas förakt och varför skulle någon vilja ha hjälp av någon som föraktar en. Trots det är ofta ett besök på till exempel psykakuten förknippat med obehagliga minnen. Det spelar ingen roll hur vänliga vi är för hela situationen är intimt sammankopplad med känslan av vanmakt. Det ligger tyvärr i sakens natur. Så om vi skulle göra som väktarna skulle ingen bli bättre. Vi måste visa att vi bryr oss för att kunna hjälpa.

Den hemlösa mannen på perrongen har avsagt sig kontakten med psykiatrin. Hans enda hjälp är de socialsekreterare och den psykiatriska vårdpersonal som är stationerade på centralen. Och så väktarna som han verkar känna. En bekantskap som knappast gör honom bättre.

Jag är inte så naiv att jag tror att mannen skulle sluta dricka bara för att väktarna är vänliga. Men kommer han att störa folk mindre bara för att de behandlar honom som ett djur? Borde man inte ställa högre krav på folk som har med människor att göra? Väktare är ett serviceyrke och lite vänlighet hade inte skadat. Tyvärr verkar inte det vara ett krav för att få ett sådant jobb. För om episoden på centralen var en engångsföreteelse skulle min kolumn vara meningslös. Men det vet ni nog alla att den inte är. När såg ni senast en vänlig väktare avhysa en berusad hemlös från en allmän plats?

I min förra bostadsrättförening hade vi ett hustomtesystem för att se till att allt fungerar som det ska. Det fungerade ganska bra. Förutom det hade man också olika grupper av bostadsrättsmedlemmar som skulle sköta löpande uppgifter. Bland annat finns det en säkerhetsgrupp som ska byta kod till ytterdörren (allt för ofta) och en gårdsgrupp som ska se till att innergården är pyntad och fin. Själv blev jag intvingad i Snö- och isgruppen. Det var vår uppgift att se till så att förbipasserande personer inte fick istappar i huvudet och därför stämmer föreningen på pengar.

Just den frågan är något som man i andra länder har skrattat mycket åt Sverige för. En finländsk journalist som intervjuade mig för ett tag sen tog det som ett exempel på den hysteriska nationalkaraktären som han (och många med honom) ansåg att svenska folket har. Konsekvensen av regeln är ju att vi anser oss behöva skydda fotgängare så till den milda grad att vi tvingar ut dem på trafikerade gator för att inte få istappar i skallen. Ett säkerhetstänkande som naturligtvis skapar mycket större faror i sig än risken med fallande snö. Det är farligare att springa ut på gatan än att passera istappar.

Det är i sig oacceptabelt, men jag har funderat vidare på problemet och funnit att konsekvensen av en lag som säger oss att vi måste hålla folk borta från kommunala trottoarer lämnar vissa trevliga luckor för nya fräscha tolkningar.

Bostadsrättsföreningen har skyldighet att, förutom att faktiskt avlägsna istapparna, också sätta upp varningsskyltar och bockar för att förhindra de gående att passera. På så sätt kan man mota bort folk från trottoaren. Om man inte gör det riskerar föreningen att ställas inför rätta. Det är ju skitbra!

Eftersom bostadsrättsföreningen står ansvarig om det ramlar snö på fotgängarna bör nämligen den rimliga tolkningen vara att bostadsrättsföreningen ”äger” trottoaren där detta sker. Jag menar, äger i meningen att man är ålagd ett legalt och moraliskt ansvar för det som sker där. Det vore nämligen orimligt att man skulle ansvara för eventuella faror på en plats som man i övrigt inte anses disponera.

Så om föreningen äger trottoaren måste man ju också ha rätt att anordna t ex gatufester där. Med hjälp av bockar och varningsskyltar kan man påtala för gångtrafikanterna att det pågår en allmänfarlig bostadsrättsföreningsfest på trottoaren. Om man passerar kan man riskera att få rödvin på byxorna och gammal lantbrie eller kolasås under skorna.

Så medborgare! Gå ut på gatorna och festa. Sätt upp stora plakat att andra inte ska göra sig besvär att passera just när ni har er fest. Sätt upp bord och stolar, korka upp några flaskor vin. Bjud gärna de stackarna som måste gå ut på gatan för att passera er på lite marinerade kycklingvingar med tsatziki och ris (men varna för farorna för annars kanske ni blir stämda). Gör staden levande. Eftersom vi äger trottoarerna kan vi lika gärna befolka dem.

Häromdagen träffade jag Gustav, en ung intelligent svensk. Han läser en mastersutbildning på KTH. Vi satt i hans mammas kök och firade hans systerdotters ettårsdag. Killen visade sig vara helt unik. Ett utdöende släkte. Han är nämligen den ende svensken som är kvar på mastersutbildningen. Förra terminen slutade den siste av hans svenska kursare. Av trettio studenter är tjugo från Kina och de övriga från olika delar av världen (men inte från Sverige).

Regeringen ska nu börja ta betalt för att utbilda folk från andra länder. Det är något som upprört en del meningsmotståndare. För hittills har svenska skattekronor alltså gått till att betala för andra länders medborgare att gå på denna utbildning. Och det är väl i och för sig inte konstigt med tanke på att det uppenbarligen inte längre finns några svenska studenter som klarar av dessa krävande studier. Förvisso finns det säkert en del duktiga svenskar som i sin tur sökt sig utomlands för att studera, men ändå.

Är det inte lite konstigt att Gustav är den ende svensken??? Vad säger det om drivkraften och intresset för högre studier (utanför medievärlden) hos svenska ungdomar? Och vad säger det om förmågan? När man har en skola som går ut på att alla ska bli godkända måste man sänka kraven för att bli godkänd. Och det fungerar hyggligt så länge man inte verkligen behöver lära sig någonting. Men innehållet i en mastersutbildning på KTH kan man inte devalvera.

Alltså är det inga svenskar som begriper ett jota. De byter utbildning eller satsar på att bli kockar istället. För de är inte vana att man måste kämpa för att uppnå någonting. I skolan har de nämligen lärt sig att det är orättvist att den som kan något ska få högre betyg än de andra. Hela samhället är uppbyggt på att alla är likadana. Och det funkar ännu så länge trots allt ganska bra. Men det skapar inte några studiemotiverade KTH-studenter. De som en gång i tiden var grunden för den svenska välfärden.

Man kan undra hur länge Sverige kommer att vara ett I-land.