Google och medicinen, del ett |
| Av Andreas Ekström | ||
| 2010-03-24 13:51 | ||
Vad göra med sin pensionstid? Spela golf? Utrota malaria? Bill Gates, grundare av Microsoft, satsar huvudsakligen på det senare. Med en personlig förmögenhet på omkring 50 miljarder dollar har Bill Gates kraftigare finansiella muskler än Världshälsoorganisationen WHO. Sedan ett par år tillbaka arbetar han heltid med Bill & Melinda Gates Foundation. Målet är att skänka bort 99 procent av förmögenheten. Den uppgiften har nu visat sig bli svårare än vad den först var. Affärsmannen Warren Buffett, nästan lika rik, beslöt sig nämligen för att ge sina pengar till Gatesstiftelsen han också. Vid ett enda tillfälle, den 26 juni 2006 på en presskonferens på stadsbiblioteket i New York, skrev han ett gåvobrev om 31 miljarder dollar till Gates stiftelse. Det anses vara världens största enskilda donation. Warren Buffett ville inte ha något i utbyte. Ingen namnändring på stiftelsen, inga särskilda önskemål om hur pengarna ska användas. – Jag tror att han gjorde precis på samma sätt som han brukade under sin aktiva tid i näringslivet. Han startar inte eget, han tittar noga på vad som finns, och sedan investerar han. Det här är exakt samma sak. Han såg att Bill Gates har en infrastruktur för det här som verkligen fungerar. Han litar på att pengarna kommer att användas rätt. Mannen som säger detta heter Frank Rijsberman. Han rör om i dagens femte kopp kaffe. Gott kaffe, nymalda bönor. Frank Rijsberman är en rundkindad holländare som med sina silverstänk i håret tycks påtagligt senior bland alla gympaskograbbar han har omkring sig. Han kallar sig en outsider i Mountain View, där han arbetar i hus 900, döpt efter sin gatuadress 900 Alta Avenue. Rijsberman har varit välgörenhetsproffs i trettio år och arbetat med Världsbanken och stora miljöprojekt i Asien. Han har skrivit en doktorsavhandling om resurshushållning och arbetat för FN-organet Unesco. Hans meritlista är fullmatad, politiskt, akademiskt och kommersiellt. Nu är han Googles programdirektör för välgörenhetsprojekt. I samband med börsintroduktionen 2004 instiftades Google.org, ett slags hybrid mellan företaget självt och egen stiftelse, som har rätt att använda en procent av företagets vinst och personalresurser för att förbättra världen. Efter grundarnas direktiv finns tre huvudgrenar. Ett: världshälsa. Två: förnybara energikällor. Tre: internetutveckling i länder som saknar både mobiltäckning och fiberkablar. »Vi strävar«, skrev grundarna i samband med börsintroduktionen, »efter att göra Google till en institution som gör världen till ett bättre ställe. ... Vi hoppas att det här initiativet en dag kan komma att överskugga Googles kärnverksamhet mätt i global påverkan«. Senare har målen utvecklats och förfinats och innefattar nu också affärsutvecklingsprojekt i fattiga områden. Samt världssvälten. År 2007, när verksamheten hos Google.org kom i gång på allvar, var det om igen genom en centralt placerad whiteboard på en vägg. »Rädda världen. Det är inte så lätt, googlare, så mejla era idéer«, stod det, och därmed var signalen skickad: Google.org var allas angelägenhet. Bara kort senare stod Google värd för The Global Philantrophy Forum, där man snabbt knöt avgörande kontakter. En av dem var verksamhetens första chef, Larry Brilliant, som gjorde tydliga avgränsningar för Google.org och dess ambitioner. Allra viktigast i Brilliants doktrin var att göra välgörenheten Googlespecifik. Google.org ska inte bara hjälpa till för att det råkar finnas en stor hög med pengar att fördela. Google. org ska hjälpa till med den unika analysförmåga och processkapacitet som har tagit moderförtaget till den finansiella toppen. Google ska göra det som Google gör bäst. Google gjorde redan under sina första år en del slumpvisa insatser för välgörenhet. Stiftelser som arbetar med hjälpverksamhet fick gratisannonser på samma sätt som är vanligt i dagspress. Larry Page och Sergey Brin gjorde personliga donationer efter tycke och smak. Och kanske är det just detta som gör Googles välgörenhetsinitiativ om inte unikt så i alla fall ovanligt: det har, mer eller mindre, varit en integrerad del av företaget från ett tidigt stadium. Bill Gates och Microsoft är en av Googles absoluta huvudkonkurrenter, för att inte säga huvudfiender. De tävlar om att rekrytera personal i sådan omfattning att Microsofts verkställande direktör, den koleriske Steve Ballmer, påstås ha vrålat »jag ska fan i mig döda Google!« efter att ännu en supertalang lämnat Seattle och flyttat söderut. De två stora närmar sig varann allt mer vad det gäller produktutveckling. Googles lansering av operativsystemet Chrome i november 2009 är en riktad stöt mot Microsofts dominerande Windows. Microsofts grundare är däremot ingen konkurrent på välgörenhetsområdet. Snarare en förebild. Fast de gör på olika sätt. Bill Gates vill ge bort sina pengar innan århundradet är slut. Google vill se välgörenheten som en för alltid integrerad och garanterad del av företagets vanliga verksamhet. – Det här är ju en ny form av filantropi, säger Frank Rijsberman och rör om i kaffekoppen igen. Den är redan nästan tom. Den är av papp och kommer snart att slängas efter att ha använts denna enda gång. – Filantropin här är ny på grund av sin storlek och sin struktur. Kapitalismens styrka och rörlighet var det som fick mig att komma hit för två år sedan. Det är som en tryckkokare av idéer, och när vi väl lyfter på locket får vi ut en fantastisk energi. Frank Rijsberman säger att han tidigare har jobbat med atlantångare – stora krafter som rör sig långsamt. – Google är mer som ett gäng snabba smuggelbåtar. Sådant som händer mer än två kvartal bort är det svårt att väcka intresse för här. Samtidigt måste du ha den typen av perspektiv. Du löser inte världssvälten det närmsta halvåret. Det har tagit Frank Rijsberman lite tid att vänja sig vid kulturskillnaderna. Och att vänja sig vid det faktum att det privata näringslivet möjligen på det hela taget är en effekti vare medelomfördelare än nationalstaten. – Vad vi ser är ju ett maktskifte. Stora internationella organisationer tappar mark gentemot de privata donatorerna. Det är inte oproblematiskt. Bill Gates är visserligen rik och generös och smart, men han kan ju ha fel. Makt utövas effektivt genom filantropi. Grundarnas tilltro till entreprenörskap, är det en politisk uppfattning? Ja, oundvikligen. Om Larry Page och Sergey Brin kan välja mellan att ge pengar till fattiga regeringar, vilket många bilaterala biståndssprojekt gör, eller till en entreprenör med en idé ... – Lätt. Vi ger det till entreprenören. Sergey Brins mamma har Parkinsons sjukdom. Genom hustruns genanalysföretag vet Sergey Brin att han själv har samma genetiska disposition som modern och alltså lider gan ska stor risk att drabbas själv. Han tacklar nu det med pengar, men också med att själv läsa på. Precis som Bill Gates. I en artikel i den amerikanska tidskriften Fortune år 2008 berättar Microsoftdirektören Nathan Myhrvold om hur Bill Gates aldrig nöjer sig med mindre än nära total klarhet innan han betalar en endaste cent. »Jag måste verkligen förstå bättre hur fosfater faktiskt funkar«, ska han ha skrivit i ett mejl. En annan gång krävde han en fullständig redogörelse för vilka juridiska principer och traditioner som ligger bakom det faktum att änkor i vissa länder berövas sin egendom när maken dör. Det vill säga: data, data, data. Och sedan en lösning i en sådan skala att nästan ingen annan klarar det. Låter det bekant? Tanken är kittlande: Vad skulle hända om Bill Gates, Larry Page och Sergey Brin beslutade sig för att samarbeta? Världens mest framgångsrika utvecklare av mjukvara och internet tillsammans, i två generationer, alla med ett tilltagande intresse för hälsofrågor – och det intresset är inte bara filantropiskt utan också kommersiellt. Ungefär 90 miljoner amerikanska vuxna söker, enligt Googles egna mätningar, efter hälsorelaterad information via Google. Det betyder sannolikt att ingen annan informationskälla i världen får tillnärmelsevis så många hälsofrågor som Google. – Folk kommer ju till doktorn och säger att de vill ha en »second opinion«, en andra bedömning. Den första diagnosen har de redan ställt själva, säger Frank Rijsberman. Han förklarar saker med den professionella pedagogens begåvning. Ritar en graf i luften för att visa ett sammanhang, men spegelvänt, så att linjen blir rätt för mig som sitter mittemot. Hur kan Google veta när vi blir sjuka? Google vet numera först av alla när influensan slår till. Genom Google Flu Trends, ett verktyg som Google lanserade i oktober 2008, kan man enkelt följa söktrenderna – och om man antar att sökningar på »influensa« eller »feber« eller »frossa« också betyder att folk är på väg att bli sjuka, då är det en smal sak att rita en karta över sjukdomens utbredning. Det första året av tester har bevisat att Google Flu Trends är långt mer precis än traditionell epidemianalys. Det behöver inte stanna där. Tänk om man i framtiden kunde kartlägga patologiska mönster medan ännu bara ett fåtal individer har blivit sjuka? Kolla vilka personer som har störst genetisk benägenhet att smittas? Och tänk om all sådan information kunde samlas i en enkel databas med fullständig teknisk öppenhet, tillgänglig och avsedd för hela världen? Att använda Googlesökningar för att förutse framtiden har funkat bra förut. I samband med presidentvalet i USA år 2008 kunde Google konstatera att väljarna i första hand googlar på den kandidat de sedan röstar på. Det stämde i fallet med presidentvalet i 49 delstater av 50. Man tycks alltså med god marginal ha passerat gränsen mellan kuriosa och vetenskap. Google har dessutom en tjänst som heter Google Health, där varje patient kan samla sina egna medicinska journaler och kontakter på ett sätt som ingen lag skulle tilllåta läkare eller sjukhus att göra. Patienten kontrollerar innehållet själv. Tim Berners-Lee, den engelske fysiker som oftast brukar få äran för att ha uppfunnit avgörande delar av tekniken bakom »the world wide web«, alltså ett fungerande och brett tillgängligt internet, uttalar sig sällan om nätets utveckling. Men Googles försök att förmå människor att lagra sina patientuppgifter i »molnet«, det vill säga hos dem, tog han starkt avstånd från i en intervju med bbc. Kommer min sjukförsäkring att gå upp i pris för att någon listar ut vad jag har googlat på? Eller för att en säkerhetslucka gör att någon får reda på vilken diagnos jag har? Min information är min. Vill du använda den till något måste du förhandla med mig. Ungefär så resonerade han. Men blandade samtidigt ihop äpplen och päron: En sak är att individer väljer att placera sina journaler online. En annan är att Google lär sig generella saker om vår hälsa och våra sjukdomar och epidemier utan att koppla det till enskilda individer. I gränslandet mellan affärsidé och världsförbättrande arbetar Google intensivt med att göra hela det mänskliga genomet sökbart. Rent utrymmesmässigt är det inget problem, människans gener kan komprimeras till ungefär 600 megabyte med information, vilket är mindre än vad i stort sett varenda persondator på marknaden klarar. Redan i dag kan den som vet hur man »skriver« en gen använda Google för att få information om vad genen gör och och kan. En bit kvar till vardagsanvändarens googlingar i den egna kroppens celler men kanske inte jättelångt ändå. – Det är häftigt, men sådant blir ändå aldrig vår största utmaning på hälsoområdet. Det riktigt svåra blir att se till att verkligen göra skillnad. Att välja projekt som med stor säkerhet faktiskt blir till nytta, säger Frank Rijsberman. Världens största filantroper har blivit filantrokapitalister. Om gårdagens donation var ett avlatsbrev för en grånad roffardirektör är dagens som en stor ny affärsutmaning, där kommersiella strategier och metoder i varje läge går före den kontanta gåvan. |
Den som trodde att Internet bara var en fluga som skulle blåsa förbi hade uppenbarligen fel (Ines Uusman, 1996, dåvarande IT-ansvarig minister). Folk är visst villiga att ägna relativt mycket tid åt att surfa på nätet. Det gäller även i hälsorelaterade frågor. Både som skapare av nya tjänster och som konsument av desamma.
Som Andreas Ekström skriver används nätet flitigt som hälsoinstrument bland den amerikanska befolkningen, men det gäller även andra delar av västvärlden där god tillgång finns till datorer och Internetuppkoppling. I takt med att nätet används allt flitigare som vardagligt arbets- och fritidsverktyg krävs det engagemang från allehanda håll för att undersöka möjligheter och faror kopplade till nätets användning.
Att ett företag med hög kompetens och goda ekonomiska tillgångar ägnar sig åt välgörenhet är väl bra. Självklart bidrar det också med en filantropisk och attraktiv image till företaget ifråga. En filantrokapitalist, för att citera Ekström, är ett målande begrepp. Kanske ett modernare ord för mecenat? Om inte annat så känns det mer laddat eftersom kopplingen mellan kapital och filantropi blir så påtaglig. När kopplingen dessutom går tillbaka till marknadsgiganter och samtida symboler som Google och Bill Gates får det ytterligare en dimension. Ett herravälde med stor makt drar fram över världen, både digitalt och analogt, i syfte att 1) förbättra människans levnadsvillkor (filantro-) och 2) tjäna pengar (-kapitalist).
Det är väl ett lyckokast om det går att kombinera dessa två verksamheter, speciellt eftersom filantropin gynnas av medel för att uppnå sina mål. Medel som måste komma någonstans ifrån. Men det är klart att det är ännu bättre om giganterna inte är ensamma på ”marknaden” eller världsatlaset, utan att fler aktörer med hög kompetens är med och bidrar till att förbättra världen. Det anstår var och en att bidra på sitt sätt, ”charity begins at home”.