Mitt vy-vidgande börjar närma sig slutet. Drygt ett dygn kvar tills jag kan avgå från bakjourstjänsten och mindre en vecka kvar innan hemresa. Underskriftsamlandet har inte gått särskilt bra denna vecka, folk sitter sällan på sina platser. Om det nu är till någon tröst, berättade en av kollegorna att han fick genomgå samma procedur när han var här för sin anställningsintervju. Han var här i tio dagar, en dag tog intervjuerna, resten av tiden jagade han underskrifterna, trots att han aldrig ens kommit i närheten av patient, avdelning, ej använt telefon, bibliotek, inte haft arbetsplats med mera. Men regler är regler, bestämningar ändrar man inte, undantag kan inte göras.

Hur reglerna blir till, är det ingen som vet, bara att de plötsligt meddelas till de ansvariga och sedan är det bara att acceptera. Som t ex bestämmelsen som meddelades alla chefer igår klockan 15 och som träder ikraft på lördag. Alltså motsvarande som om vi meddelades något på fredag eftermiddag och det träder i kraft på måndag morgon. Ändringen är inga fler patienter som betalar kontant och inga patienter som inte är saudier oavsett försäkringsbolag ska få accepteras vara/följas på det här sjukhuset. Inneliggande patienter kan avslutas och nästa veckas mottagningar kan behållas, men därefter är det stopp. Patienterna får söka någon annanstans och härifrån är man inte skyldig att skriva remisser med sammanfattning heller. Tur att detta kom nu, min sista vecka så att jag har hunnit se patienter. För detta kommer at leda till rejäl minskning av antal patienter, men det spelar ingen roll enligt administrationen. Inkomsterna är inte viktiga, det viktiga är att ha en hög profil som sista remissinstans.

Den nya chefen som efter fyra veckor började tro att han har grepp över läget, blev väldigt deprimerad över detta nya och börjar undra om det kommer att gå att genomföra förändringar som behövs och som han förväntas göra. Visserligen är han uppvuxen i USA men han säger sig ha trott sig veta vad han har att förvänta sig, han är muslim och har varit på besök här i landet och på sjukhuset innan han tog jobbet. Men han har inte riktigt förstått förrän nu hur stor roll traditionen spelar här. Fast på tal om tradition är han ett exempel på för oss annorlunda sådana – han träffade sin hustru på bröllopsdagen, efter att sex månader innan ha fått se tre bilder på tre tjejer för att välja sin blivande hustru… Men har varit gift i 17 år vid det här laget…

Traditionerna håller på att förändras eller är kanske moderniseras rättare ord? Ytterligare en annorlunda sak som jag lärde mig här är hur skilsmässa går till. Det är tydligen fullt tillräckligt att man säger högt, tre gånger, i närvaro av vittne, att ”jag vill skiljas” och skilsmässan är ett faktum. Mamman har rätt att behålla barnen endast tills pojken är sju år och flickan fem, efter det hör de per automatik till fadern. Moderniseringen som jag nämnde handlar om att det numera tydligen går bra att skicka ett sms med de tre orden, tre dagar i rad, och detta är lika slutgiltigt ur laglig synpunkt!

Efter alla dessa veckor har jag äntligen fått någon form av förklaring på en del av kollegornas klädstil. Jag har inte kunnat förstå varför en del går omkring med byxor som har alldeles för korta byxben, som slutar någonstans kring eller ibland tom ovanför ankeln. Förklaringen är att ju mer religiös man är desto kortare blir byxbenen (utan att de blir för delen shorts) Kungligheter och andra av hög rang har genom historien alltid haft mantlar och andra kläder som släpade efter dem på marken. Således enligt religionen här är att om man har långa kläder visar man tecken på högmod som inte är egenskap en troende vill förknippas med. Så kläderna får inte nå till marken och för att ytterligare visa sin ödmjukhet, får de gärna vara för korta. Det är nästan som om genom att öppet visa att man är lite löjlig i sina kläder, visar man sin äkta tro.

Det verkar som om de här sista två veckorna kommer att vara de jobbigaste. Dels på grund av jobbet men inte den delen som jag trodde skulle bli jobbig.

Visserligen är det tungt att vara bakjour sju dagar i sträck, tjugofyra timmar om dygnet men det är lugnare än hemma så den delen är inget som jag klagar över. Nej, det är avdelningsarbetet dagtid som kommer att slita på mig, eller mer exakt på min mentala hälsa. Visst, det är mycket som är annorlunda och det är bara att acceptera att det är mäkta byråkrati och hierarkisk tänkande, men det är samarbetet med de yngre som gör att jag skulle vilja slita mitt hår om jag nu hade nåt kvar.

Det finns en enda ST-läkare som verkar ha någon hjärna, avdelningsarbetet utan honom hade det varit rena katastrofen. Han skulle kunna jobba effektivare om han inte skulle vara tvungen att hålla koll på de andra som går med oss. Hur de andra har klarat läkarexamen/AT är över min uppfattningsförmåga. Det enda sättet som de kan svara på en medicinsk fråga är om de letar upp svaret på sina Blackberry/iPhone i någon e-bok eller på Internet. Och de rabblar bara upp allt de läser där, utan att reflektera om det finns något som kan stämma med det aktuella patientfallet. Jag undrar också över deras engelska – det verkar som engelskan är bra, så länge de får läsa upp sina förberedda anteckningar om sina patienter. Men avbryter jag med en fråga om det är oklart för mig, bemöts alltid frågan av förvirrad tystnad. Det är alltid ovannämnda ST-läkaren som svarar…


Jag är varken senil eller har Alzheimer men jag börjar undra om jag inte ser ut så i deras ögon. Jag har inte lyckats få dem att fatta att jag faktiskt minns patienterna från dagen innan – jag får höra samma sjukhistoria, presenterad med samma meningar (upplästa från sina små lappar). Detta trots att jag har sagt flera gånger att jag bara vill veta det som eventuellt har hänt sedan förra ronden. Men de upprepar allt även eftermiddagsronden som är typ fyra timmar efter avslutad förmiddagsrond, även på patienter som kankse har legat på avdelningen 10-20 dagar.


Jag trodde att jag kanske skulle kunna lära dessa yngre kollegor något, men även den illusionen har jag sett spricka. Exempel - vi fick den första morgonen in en patient med lunginflammation och jag förklarade varför tre av de fyra medicinerna som patienten fick på akuten var meningslösa. De höll med mig vilket jag tolkade som tecken på att de har förstått resonemanget och vi satte ut dessa läkemedel. Jag passade på att uppmana dem att inte bara acceptera det som inläggande läkare har ordinerat utan tänka efter och våga ifrågasätta. Men! Under eftermiddagen, samma dag, fick vi en till patient med lunginflammation med exakt samma sjukhistoria och labsvar som den andra patienten, med den enda skillnaden att den nya patienten var ett år äldre. Exakt samma behandling insatt från akuten.

Jag trodde först att AT-läkarna bara drev med mig när de inte sa att de har ändrat behandlingen enligt resonemanget som vi hade några timmar innan. Men nej, i deras hjärnor fanns inte minsta tillstymmelse till tvivel till insatt behandling. Tanken på att den här patientens behandling också skulle kunna ändras har inte dykt upp i deras strängt upptagna hjärnor vars huvudsysselsättning är att snacka, antingen sinsemellan eller via mobilen. För detta är något som de ägnar sig helhjärtat. Okej, nu är jag orättvis för det finns en som inte gör detta. Han sover istället. Så fort vi sätter oss ser man hans ögonlock bli tyngre och tyngre och inom tre-fyra minuter sover han. Imorse lyckades han sova så djupt att han började snarka medan vi pratade om patienterna. Och detta trots att klinikchefen också var med på ronden! Pust och suck. Nej, från och med nu ska jag bara se till att jobbet blir gjort; jag bestämmer och de får lyda. Och inget mer extraansträngning från min sida att förklara hur jag tänker eller varför jag väljer det ena eller det andra behandlingsalternativet.

En annan anledning som kommer att göra de sista dagarna jobbiga är dokumentet som jag måste presentera till administrationen innan jag får lämna landet. Jag drar tillbaka mina klagomål från första tiden efter min ankomst, det var rena paradiset jämfört med detta. 18(!!!) stycken underskrifter måste jag personligen gå och inhämta. Dokumentet har två A4 sidor, där underskrifterna ska vara och två sidor förklaringar över var dessa kontor finns lokaliserade. Alla är inte på sjukhusområdet men underskrifterna måste ske i viss ordning så jag kommer att åka fram och tillbaka mellan sjukhuset och administrationen.

Sedan som grädde på moset, har försommaren också kommit, för ett par dagar har jag upplevt personligt rekord: 45 plusgrader.

Dagens annorlunda: jag har hela tiden förundrats över stora antalet lyxigaffärer och lyxköpcentra som finns och som håller på att öppnas överallt. Vem köper sina varor där med tanke på priserna, tänkte jag och framför allt hur kan alla dessa butiker gå runt? Svaret är att alla lyxbutiker som säljer de fina världsberömda märkena är ägda av någon som har detta som hobbyverksamhet. Lönsamheten spelar ingen roll, det viktiga är att man kan säga att man äger den butiken/köpcentret/restaurangen.

Det finns sjukdomar här som jag inte visste fanns: brist på D-vitamin är ett vanligt problem bland kvinnor och barn, framför allt i storstäderna. Låter väldigt paradoxalt i det här landet där moln är raritet och regn två gånger per år är för ofta. Tur det, förresten, för senaste regnet i Jeddah, i november förra året, krävde över 100 dödsoffer.

Det finns inget kanalsystem i staden och det blev snabbt översvämning i den fattiga delen som ligger lägre än resten av landet. Förklaringen till att brist på D-vitamin är så vanlig trots konstant solsken är ytterligare ett bevis på vad jag skrev om tidigare – att här lever man på natten. Och eftersom kvinnorna inte får gå någonstans själva när männen jobbar, alltså dagtid, får de ingen solexponering. Sedan är kvinnokläderna inte gjorda för att låta huden nås av solljus heller för den delen. Det är väldigt viktigt att huden förblir så blek som möjligt – en av mina kvinnliga kollegor har berättat att hon har förbjudit sin dotter att gå till poolen och havet så länge det är dagsljus ute.

Apropå hud – det påminner mig om en annan medicinsk(?) lärdom som jag också varit helt ovetande om - nämligen att ansiktskräm gjord på placenta (moderkaka) är ett måste i varje kvinnas badrumsskåp. Vilka effekter den ska ha på kvinnlig hud, det har inte jag listat ut än, men mängden krämer som säljs på apoteken är otrolig – dessa upptar oftast en fjärdedel av apotekens utbud. Om de vanliga apoteken säljer dessa krämer då undrar jag över innehållet i de salvor, droppar och pulver som jag såg på apoteken i den gamla delen av staden. De ser mystiska ut och texten är bara på arabiska men av bilderna på etiketterna att döma, innehåller de både växt och animaliska komponenter samt kanske även insekter. Man känner sig som på medeltiden i dessa apotek.

Medeltid som man skulle kunna säga att man befinner sig i egentligen, med tanke på att vi skriver år 1431. Många aspekter av samhället känns faktiskt passande till medeltiden. Exempel? Pensionssystem existerar inte – familjen får sörja för dig under äldre dagar eller så får du lägga undan tillräckligt för att klara dig. Först endast för två år sedan har man börjat med någon form av bidrag till arbetslösa. Postväsendet är på väg att införas. Myndigheter, organisationer, företag och liknande kunde tidigare få post, men inte privatpersoner. Mina kollegers bedömning är att av den post de förväntar sig att få kommer cirka en fjärdedel aldrig komma fram. Och en vanlig försändelse från utlandet tar i snitt fyra veckor. I år har man börjat introducera gatunummer på privathusen och postlådor skall ha börjat sättas upp. Men för att få post måste man ansöka och aktivera sin adress, vilket inte många har gjort, än så länge. Ganska svårt att fatta hur man kan leva utan post. Eller gatuadress för den delen …

Att landet befinner sig på medeltiden bekräftas även av dess namn, det är ju ett kungarike. Officiella namnet är Kingdom of Saudi Arabia och namnet kommer från familjen som har bildat det och som regerar än idag – Al-Saud-familjen. Även hur vissa delar av samhället fungerar påminner om feodalism. Dels är det så att vilken bit av mark som helst kan när som helst bestämmas tillhöra någon av prinsarna. Till exempel alla attraktiva kustområden eller affärsdistrikt. Sedan är det så att om någon av prinsarna fattar tycke för någon byggnad och vill vara delägare, är rekommenderat att tacka ja.

Det finns en hel del byggnader i staden som tydligen tillhör dem som tackade nej. Hur kan man veta det? Jo, nu står all byggnation stilla för att de inte längre uppfyller vissa regler för bygglov, eller det fortfarande fattas den sista stolpen för att få elektricitet, eller sista biten vattenrör, eller kanalisering osv, osv. Ett annat problem är att ingen (läs ingen vanlig människa) vet vem som äger vissa delar av marken och vart man kan vända sig om man vill köpa den. Stora byggnader håller på att resa sig, ingen vet vem som bygger eller vad det ska bli. Inga som helst skyltar, inte ens om vilken firma som bygger. Och vi pratar ofta om stora byggnader som den till exempel som byggs på andra sidan bukten där kungliga palatsen ligger. Skulle gissa på att längden ligger på drygt två km, höjden än så länge mellan två till fyra våningar, våningar som har ungefär dubbla höjden jämfört med en i en vanlig byggnad. På samma sida av bukten fanns en Intercontinental hotell som stängdes för att risken fanns att man från de övre våningarna kunde se över till kungliga palatsen.

Här gäller alltså verkligen att antingen tillhöra rätt grupp eller ha bra kontakter med rätt person…

Vi kan vara glada att Socialstyrelsen och HSAN existerar och jag inser att trots sina brister är sjukhuset jag är på ett av de få i staden som jag kan acceptera. Utanför är det rena ”Wild, Wild West” när det kommer till privata anläggningar. Jag vill inte nedvärdera ordet sjukhus genom att kalla dessa anrättningar för sjukhus eller klinik, eller vad de nu kallar sig själva.

Det finns nästan dagligen exempel, förfärliga sådana, som är rena kvacksalveriet i mina ögon. Inkompetenta, okvalificerade personer som jobbar och driver dessa ”anläggningar”. För läkare är de inte - i minst tredjedel av fallen - inte i den bemärkelsen för vad vi kallar för en läkare. De kallar sig för doktorer, men deras utbildning är ett steg högre än en sjuksköterskeutbildning, dock långt ifrån läkareutbildning.

Just nu pågår en stor skandal som det skrivs om i tidningarna – vår sjukhusekonom skulle genomgå bråckoperation och han valde göra det på ett ”privatsjukhus”. Han sövdes men man lyckades inte intubera honom snabbt nog. Han började krampa och man hävde kramperna först när han kom till vår akut, sex timmar senare. Undersökningar visade att hjärnan skadats så pass allvarligt att han betraktades som hjärndöd dagen efter och avled efter ytterligare ett par dagar.

Han var välbeställd med de rätta kontakterna så frågor ställdes. Under utredningen framkom att kirurgen var utbildad i någon av forna ryska staterna kring Kaspiska havet och har bara läst till läkare, aldrig praktiserat innan han öppnade sin privatklinik här. Hans ”narkosdoktor” var hans fru som inte ens hade uppehållstillstånd, för att inte prata om arbetstillstånd eller någon form av certifiering och som endast hade den ovannämnda tre-åriga assistentutbildningen. Den här patienten var nummer tolv (bara i år!), som man inte klarade av narkosen på och som dog på just det sjukhuset. Tidigare har ingen anmält kirurgen eller sjukhuset dels eftersom han hade bra förklaringar till varför det inte gick bra och dels för att det inte finns någon myndighet som kan ta hand om sådana ärenden.

För cirka sex månader sedan har man bildat något som motsvarar vår socialstyrelse om jag har förstått det rätt. Deras första, pågående, uppgift är just att se till att de som kallar sig doktorer verkligen är behöriga att utöva läkekonsten. Och det kommer att ta tid, det är vilda västern och djungel. Jag menar, om inte ens patienterna som har varit inneliggande i två dygn vet vad doktorn eller kliniken hette och peka ut dem, vad kan man förvänta sig, vem kan göra det? Inte kommer dessa ”doktorer” att anmäla sig frivilligt till myndigheterna för att söka certifiering, inte så länge de har patienter.

Vi hade till exempel förra veckan en sex-dagars gammal bebis som krampat tre dagar tidigare. Modern sökte med honom och fick antibiotikatabletter(!!) eftersom kramperna kunde vara tecken till hjärnhinneinflammation, och han fick epilepsimedicin eftersom kramperna kunde vara tecken till just epilepsi. Och skickades hem! L. Tre så grova medicinska fel att de skulle direkt leda till förlust av läkarlegitimation i Sverige. Fast det är klart, om man inte har någon legitimation, behöver man inte vara rädd… Usch! Modern kom till vår akut eftersom medicinerna inte hjälpte och när man frågade henne var de hade varit tidigare, visste hon inte, eftersom det var en bekants bekant som skjutsade henne till den kliniken.

Det finns i staden två sjukhus till som tydligen också är av hyfsad standard, där jag till och med kanske hade haft lättare att jobba eftersom dit vänder sig de som inte är VIP, alltså mer vanligt folk. Där kräver patienterna inte att få olika behandlingar som de läst om på Internet, så som VIP-folket gör här. Skillnaden är att dessa sjukhus inte har samma ekonomiska oberoende som vårt och kan därför inte kan utreda och behandla allt. En hel del av de komplicerade fallen hamnar sedan hos oss för vidare handläggning.

På tal om VIP, kan jag inte låta bli att berätta om hur det fungerar här – har fått insider-info från en sjuksköterska som jobbar på kvinnoavdelningen. Hon berättar att majoriteten av patienterna ser inläggningen som någon form av kurortsbehandling. De förväntar sig samma bekvämligheter som hemma, varför alla vårdrum har ett extra rum där betjänten sover. Patienterna får sin mat levererad hemifrån eller från restaurang och serveras av betjänten. Varje rum har en tillhörande sjuksköterska och två undersköterskor. Havande kvinnor ”checkar” in cirka tio dagar innan beräknat förlossningsdatum för att vara på den säkra sidan. Man ser dagligen gratulationsblommorna rullas in – konstruktioner som är två metrer höga och som knappt får plats på tvären genom dörren. Och det är inte vindruvor man tar med sig till patienterna här utan chokladberg. J

Jag har blivit inbjuden att delta på klinikens vårutflykt. Detta innebär att de manliga kollegorna träffas på en fiskrestaurang utanför staden. Jeddah är hamnstad, så fisk finns det gott om och motorvägen härifrån till Mekka är kantad med fiskrestauranger.

Restaurangerna ligger under bar himmel med ytor stora som fotbollsplaner - den delen som är för männen. För familjer är det ytterligare två till tre planer. Snåla med ytorna, det behöver de inte göra, det är ju bara öken på båda sidorna av motorvägen. Det finns många liknande restauranger och de är allihopa ganska fulla en vanlig vardagskväll. Det sägs att dessa restauranger är så populära att det är omöjligt att få plats på helgerna om man inte har bokat i förväg. Kan tänka mig hur det ser ut vid hajj, när fyra-fem miljoner pilgrimer passerar här under fem veckor…

Man får inget bord utan sitter på mattor och lutar sig mot kuddar. Varje sällskap har sitt ”område” som är avgränsat av en halvmeter hög vägg som man sitter lutad mot. Gästerna börjar i kylrummet där fisken som man vill äta väljs ut. Medan dessa tillagas får man dadlar och arabisk kaffe (som görs på mald kardemumma). Man lägger upp maten mitt på mattan och sedan är det bara att hugga i. Nu, när jag var där, fick sällskapet skedar, men de flesta åt med händerna. Jag har inte lyckats lära mig tekniken att äta ris med fingrarna så jag åt med sked. Mycket fula fiskar när man ser de i kylrummet menmycket goda på tallriken. Men i för stora mängder – hälften av riset kvar, nästan alla grönsaker (nästan ingen annan än jag åt det) och rätt mycket av fisken med kvar.

Vi var inte annorlunda på något sätt, samma ”resultat” med mycket mat kvar såg jag vid andra bord också. Till maten dricker alla läsk, men det ska vara light-varianterna. Man proppar sig överfull med mat men dricker osockrade drycker. Därefter avslutar man måltiden med myntaté med tonvis av socker i. Sedan röker man sin vattenpipa eller sticker direkt hem så som vi gjorde. Så nu har jag ägnat mig åt sociala aktiviteter. J

Det sägs att man ska ta seden dit man kommer men vissa saker skulle jag ha svårt att anpassa mig till. En av sakerna som ser lite konstigt ut är sättet som män beter sig mot varandra. När man inte har setts på ett tag och är någorlunda nära vänner, då hälsar de på varandra genom att pussas, en gång på den högra kinden och tre gånger på den vänstra. Det kanske inte låter så jobbigt men när man ska göra detta trots att man har varit borta endast en vecka, så som en av kollegorna som kom hem idag från en kongress i Europa, och man ska göra det med alla kollegor – då blir för mycket.

En annan sak som jag inte har sett någon annanstans är att äldre herrar, som är släktingar, hälsar genom att kyssa handen. En annan vanlig sed är att killar som är bra kompisar håller varandras händer när de går på stan. Och det betyder inte samma sak som hemma, med tanke på att ett förhållande med en person av samma kön leder till fängelse och eventuellt dödsstraff i det här landet.

På tal om seder – jag har sett några spädbarn med kroniska eller långvariga besvär som har sökt traditionell ”hjälp”. Man ser det genom att de har ett sår eller ett märke på magen. De har blivit ”behandlade” med glödande brännjärn, för att släppa ut de onda andarna som orsakar sjukdomen...L