Jag uppvisar tydliga tecken på miljöskada

Nja, kanske inte riktigt. Som det ser ut nu är den byråkratiska processen för att ha egen ”clinic”, som det kallas, alldeles för komplicerad och tidskrävande enligt chefen. Många blanketter behöver fyllas i eftersom mottagningarna är kopplade till faktureringen av både besök, recept, intyg och läkemedel med mera. Och faktureringen sköts via olika system beroende på om patienten betalar kontant, tillhör sjukhuset, annat sjukhus, om det är försäkringsbolag som betalar, varifrån remissen kommer och så vidare. Det skulle sannolikt ta tre till fem veckor, alltså endast kort tid innan hemresan skulle jag vara med i systemet. Så beslutet är att jag jobbar med dr H. Jag tar alla nya patienter och vi hjälps åt med inneliggande samt konsulterna på avdelningarna.

Jag kan inte klaga annars, jag har fått en ”assistant” som ska hjälpa bara mig. Han är ”endast” ST-läkare, sista året på sin ST, till skillnad från de andra consultants medhjälpare som är färdiga barnläkare. Tur att jag har honom för jag har fortfarande inte fått login/lösenord. Men vilken skillnad det är att verkligen bara ägna sig åt patienten! Jag bestämmer mig vad som bör göras vad gäller prover, undersökningar samt mediciner och säger detta till patienten. Under tiden antecknar Abdullah, som han heter, allt. Han beställer och ordnar allt dels på grund av att jag inte kan göra det i journalsystemet men framför allt för att det är just det som är hans uppgift. Han är mer än glad att skriva journalerna också (för hand...), han tycker att det är lärorikt. Och nu vet jag vet hur shejkarna känner sig ;-)

Detta var ju det jag ville ägna mig åt när jag sökte till läkarlinjen, inte dokumentering och signering och annat pappersarbete som upptar så mycket tid av vår kliniska vardag i Sverige.

För tre av dagens fyra patienter behövdes inte ens Abdullahs översättningshjälp då hela konversationen gick på engelska. Till och med barnen förstod rätt mycket. Abdullahs engelska är förresten mycket bra eftersom hans mamma är från Irland och han åker dit minst en gång per år.

Jag uppvisar tydliga tecken på miljöskada. Det som jag tycker är jobbigast är journalföringen. Eller rättare sagt avsaknaden av den J. Det tar verkligen emot att inte dokumentera hela sjukhistorien, att inte skriva något om hereditet, negera negativa fynd i undersökningen av patienten, mina förklaringar till diagnosen och så vidare.

Förresten, det är tur att jag under läkarlinjen också gick 2-poängs-kursen i ”Hur du lär dig skriva oläsligt” så att mina anteckningar inte skiljer sig alltför mycket från mina kollegors. Men tyvärr märks skillnaden då jag inte har det arabiska alfabetet som grund, mina bokstäver lutar åt ”fel håll” och är formade på ”fel sätt”.

Tidsuppfattningen är annorlunda men det hade jag förväntat mig. Patienterna kommer ungefär som det passar dem känns det som. De flesta är mycket tidiga, men en hel del är sena, framför allt morgonpatienterna. Mottagningslistan är således ingenting att titta på för att veta vilken patient som man ska träffa näst. Sköterskorna (för jag har två!) är de som bestämmer ordningen. Mottagningslistan som man får är också värdelös för att kunna bedöma vilken sorts patient som kommer, därför att administrationen bokar in patienterna i det existerande tidsschemat men sedan när mottagningen överbokas får de fem eller tio minuter på listan, oberoende om de nya eller om de är där på återbesök. Och på slutet av listan finns alltid ett antal ”walk in” som de kallas, som kanske kommer, kanske inte. De har fått möjligheten att komma men vet att de kan behöva vänta flera timmar om de har otur.

Ett annat exempel på tidsuppfattning: jag var inbjuden på ett möte ”astma experts meeting”. Starttid, med inbokad föreläsare, var klockan 21.00. Dr H som skulle följa med hämtade mig hemma 21.15. Vi var på mötet 21.40 och vi var de första på plats. Startade gjorde vi 22.25.