Antibiotika vid minsta tecken på infektion

Den här veckan går jag på avdelningen, dels för att dr H inte är på plats – alltså finns det inga planerade mottagningar och dels för att jag vill lära mig rutinerna på avdelningen. Chefen har nämligen bestämt att jag kommer att vara ansvarig för avdelningen under en vecka i mitten av maj. Vilket var helt i sin ordning tyckte jag tills jag blev upplyst om att den positionen innebär att man är bakjour också. För hela barnavdelningen. Dygnet runt. I sju dagar, alltså även under helgen, då jag måste komma in ronda också.

Här får man ingen som helst ersättning för natt och helgarbetet, varken i tid eller i pengar. Och vi som klagar hemma på att vi får dålig ersättning… Ännu sämre är för stackars ”assistants” som har i snitt tio journätter per månad och som inte heller får någon ersättning för det! Diskussioner pågår just nu för att kunna gå hem efter 24 timmars tjänstgöring och inte efter 30. Ledningen anser nämligen inte att de ska få gå hem på morgonen efter journatten, utan de bör vara kvar på mottagningen på förmiddagen för att hjälpa sina consultants. Jag hoppas att de lyckas i sina förhandlingar med tanke på hur de jobbar jämfört med consultants.

Nu har jag sett de andra kollegornas mottagningar och är ganska förbluffad över systemet. De flesta har i snitt fem till sex patienter per mottagningspass, de låter assistenten ta sjukhistoria, undersöka patienten, göra upp en behandlingsplan och när detta är klart, då går de ner till mottagningen, hälsar på patienten, ibland undersöker dem själva, ibland inte och sätter sin namnteckning på recept och journal och går iväg igen. Betungande…

Dessutom är sjuksköterskorna riktigt på hugget för att doktorn inta ska sakna något eller behöva göra något som inte är medicinskt. Jag tycker faktiskt nästan att det är jobbigt med denna konstanta uppvaktande frågan ”Yes, doctor, how can I help you?” man får från alla sköterskor så fort man visar sig på mottagningen eller avdelningen. Förresten consultant blir man här endast om man har jobbat i minst två år i västeuropa eller i USA. Ingenting annat räknas, oavsett specialitet, oavsett antal tjänstgöringsår eller andra meriter.

Den här veckan är det lov på skolorna och det är kul att konstatera att trots alla skillnader så finns det likheter med Sverige. Som mer sannolikt har med mänskliga naturen att göra än med kulturella skillnader och likheter. Hälften av patienterna på mottagningen uteblir, avdelningen är mycket tom – här har man inte heller tid att gå till doktorn under ledighet.

Än så länge är den här veckans rond komisk – fem patienter och tolv doktorer! Doktorer och doktorer – jag vill inte vara nedlåtande men AT-läkarna och en del av de yngre ST-läkarna kan mindre än våra studenter hemma i Sverige. De har ansvar för en patient var och jag kunde förstå igår, veckans första arbetsdag, att de behövde sina anteckningar för att rabbla upp patientens tidigare sjukhistoria, men att göra det idag igen? Och använder sig av exakt samma formulering, som tecken på att de läser upp utantill sina anteckningar. Antingen tror de att vi (den andra consultant och jag) är senila eller så vet inte de vad de olika diagnoserna betyder och om de är intressanta i sammanhanget och därför upprepar allt för säkerhets skull. Jag är benägen att tro på det senaste med tanke på svaren som vi får på frågorna vi ställer.

Igår ville jag inte lägga mig i men jag förstod inte riktigt vad en del av patienterna är inladga för på avdelningen. I morse däremot ställde jag frågan om vad som ska göras, vad planeringen är för dessa patienter (en av dem har varit inneliggande i 28 dagar!). Så nu på eftermiddagen skrivs tre av patienterna ut och imorgon ytterligare en. Den sista patienten ska stanna för att kirurgen ska kontrollera läkningen av såret efter ett mindre ingrepp. Kontrollen sker först om fyra dagar, till dess händer ingenting mer. No comments...

Dessutom görs dubbelarbete, tre av de inneliggande patienterna går vanligen till någon av de andra consultants och dessa har redan varit på avdelningen tidigare idag (vår rond börjar inte förrän 10). Och de har rondat med den underläkare som kan patienten och planerna är i princip klara. Varför vi behöver ronda dessa patienter, förutom för att hålla oss sysselsatta, förstår jag inte. Det är säkert jag som är för krävande…

Om jag nu ändå är inne på sjukvårdsspåret – några ytterligare skillnader jämfört med hemma. Hygien återigen – consultant får gå in i rummet där patienter som har multiresistenta bakterier finns isolerade, för han lovar att inte röra någonting. Förutom att han skakar hand med pappan… Och på tal om multiresistenta bakterier, inte förvånande att de finns i den utbredningen som beskrivs, i befolkningen finns en övertro för antibiotika. Man köper antibiotika receptfritt på vilket apotek som helst (eller för den delen på kvartersbutiken som säljer lite av allt möjligt) och man använder antibiotika vid minsta tecken till infektion, innan man ens har fått feber. Alltså är det mycket vanligare att någon knaprar antibiotika än att man tar febernedsättande!

Personalen är välparfymerad, de flesta i alla fall och uppenbarligen är det helt normalt att till och med bättra på sin doft under dagen – mitt i ronden tog en av ST-läkarna helt sonika fram sin parfymflaska ur fickan och sprayade fyra rejäla duschar på sin schal. Hade inte patienterna problem med andningen innan ronden, fick de garanterat problem efteråt.