Sjukvården är vilda västern och djungel

Vi kan vara glada att Socialstyrelsen och HSAN existerar och jag inser att trots sina brister är sjukhuset jag är på ett av de få i staden som jag kan acceptera. Utanför är det rena ”Wild, Wild West” när det kommer till privata anläggningar. Jag vill inte nedvärdera ordet sjukhus genom att kalla dessa anrättningar för sjukhus eller klinik, eller vad de nu kallar sig själva.

Det finns nästan dagligen exempel, förfärliga sådana, som är rena kvacksalveriet i mina ögon. Inkompetenta, okvalificerade personer som jobbar och driver dessa ”anläggningar”. För läkare är de inte - i minst tredjedel av fallen - inte i den bemärkelsen för vad vi kallar för en läkare. De kallar sig för doktorer, men deras utbildning är ett steg högre än en sjuksköterskeutbildning, dock långt ifrån läkareutbildning.

Just nu pågår en stor skandal som det skrivs om i tidningarna – vår sjukhusekonom skulle genomgå bråckoperation och han valde göra det på ett ”privatsjukhus”. Han sövdes men man lyckades inte intubera honom snabbt nog. Han började krampa och man hävde kramperna först när han kom till vår akut, sex timmar senare. Undersökningar visade att hjärnan skadats så pass allvarligt att han betraktades som hjärndöd dagen efter och avled efter ytterligare ett par dagar.

Han var välbeställd med de rätta kontakterna så frågor ställdes. Under utredningen framkom att kirurgen var utbildad i någon av forna ryska staterna kring Kaspiska havet och har bara läst till läkare, aldrig praktiserat innan han öppnade sin privatklinik här. Hans ”narkosdoktor” var hans fru som inte ens hade uppehållstillstånd, för att inte prata om arbetstillstånd eller någon form av certifiering och som endast hade den ovannämnda tre-åriga assistentutbildningen. Den här patienten var nummer tolv (bara i år!), som man inte klarade av narkosen på och som dog på just det sjukhuset. Tidigare har ingen anmält kirurgen eller sjukhuset dels eftersom han hade bra förklaringar till varför det inte gick bra och dels för att det inte finns någon myndighet som kan ta hand om sådana ärenden.

För cirka sex månader sedan har man bildat något som motsvarar vår socialstyrelse om jag har förstått det rätt. Deras första, pågående, uppgift är just att se till att de som kallar sig doktorer verkligen är behöriga att utöva läkekonsten. Och det kommer att ta tid, det är vilda västern och djungel. Jag menar, om inte ens patienterna som har varit inneliggande i två dygn vet vad doktorn eller kliniken hette och peka ut dem, vad kan man förvänta sig, vem kan göra det? Inte kommer dessa ”doktorer” att anmäla sig frivilligt till myndigheterna för att söka certifiering, inte så länge de har patienter.

Vi hade till exempel förra veckan en sex-dagars gammal bebis som krampat tre dagar tidigare. Modern sökte med honom och fick antibiotikatabletter(!!) eftersom kramperna kunde vara tecken till hjärnhinneinflammation, och han fick epilepsimedicin eftersom kramperna kunde vara tecken till just epilepsi. Och skickades hem! L. Tre så grova medicinska fel att de skulle direkt leda till förlust av läkarlegitimation i Sverige. Fast det är klart, om man inte har någon legitimation, behöver man inte vara rädd… Usch! Modern kom till vår akut eftersom medicinerna inte hjälpte och när man frågade henne var de hade varit tidigare, visste hon inte, eftersom det var en bekants bekant som skjutsade henne till den kliniken.

Det finns i staden två sjukhus till som tydligen också är av hyfsad standard, där jag till och med kanske hade haft lättare att jobba eftersom dit vänder sig de som inte är VIP, alltså mer vanligt folk. Där kräver patienterna inte att få olika behandlingar som de läst om på Internet, så som VIP-folket gör här. Skillnaden är att dessa sjukhus inte har samma ekonomiska oberoende som vårt och kan därför inte kan utreda och behandla allt. En hel del av de komplicerade fallen hamnar sedan hos oss för vidare handläggning.

På tal om VIP, kan jag inte låta bli att berätta om hur det fungerar här – har fått insider-info från en sjuksköterska som jobbar på kvinnoavdelningen. Hon berättar att majoriteten av patienterna ser inläggningen som någon form av kurortsbehandling. De förväntar sig samma bekvämligheter som hemma, varför alla vårdrum har ett extra rum där betjänten sover. Patienterna får sin mat levererad hemifrån eller från restaurang och serveras av betjänten. Varje rum har en tillhörande sjuksköterska och två undersköterskor. Havande kvinnor ”checkar” in cirka tio dagar innan beräknat förlossningsdatum för att vara på den säkra sidan. Man ser dagligen gratulationsblommorna rullas in – konstruktioner som är två metrer höga och som knappt får plats på tvären genom dörren. Och det är inte vindruvor man tar med sig till patienterna här utan chokladberg. J