|
Det verkar som om de här sista två veckorna kommer att vara de jobbigaste. Dels på grund av jobbet men inte den delen som jag trodde skulle bli jobbig.
Visserligen är det tungt att vara bakjour sju dagar i sträck, tjugofyra timmar om dygnet men det är lugnare än hemma så den delen är inget som jag klagar över. Nej, det är avdelningsarbetet dagtid som kommer att slita på mig, eller mer exakt på min mentala hälsa. Visst, det är mycket som är annorlunda och det är bara att acceptera att det är mäkta byråkrati och hierarkisk tänkande, men det är samarbetet med de yngre som gör att jag skulle vilja slita mitt hår om jag nu hade nåt kvar.
Det finns en enda ST-läkare som verkar ha någon hjärna, avdelningsarbetet utan honom hade det varit rena katastrofen. Han skulle kunna jobba effektivare om han inte skulle vara tvungen att hålla koll på de andra som går med oss. Hur de andra har klarat läkarexamen/AT är över min uppfattningsförmåga. Det enda sättet som de kan svara på en medicinsk fråga är om de letar upp svaret på sina Blackberry/iPhone i någon e-bok eller på Internet. Och de rabblar bara upp allt de läser där, utan att reflektera om det finns något som kan stämma med det aktuella patientfallet. Jag undrar också över deras engelska – det verkar som engelskan är bra, så länge de får läsa upp sina förberedda anteckningar om sina patienter. Men avbryter jag med en fråga om det är oklart för mig, bemöts alltid frågan av förvirrad tystnad. Det är alltid ovannämnda ST-läkaren som svarar…
Jag är varken senil eller har Alzheimer men jag börjar undra om jag inte ser ut så i deras ögon. Jag har inte lyckats få dem att fatta att jag faktiskt minns patienterna från dagen innan – jag får höra samma sjukhistoria, presenterad med samma meningar (upplästa från sina små lappar). Detta trots att jag har sagt flera gånger att jag bara vill veta det som eventuellt har hänt sedan förra ronden. Men de upprepar allt även eftermiddagsronden som är typ fyra timmar efter avslutad förmiddagsrond, även på patienter som kankse har legat på avdelningen 10-20 dagar.
Jag trodde att jag kanske skulle kunna lära dessa yngre kollegor något, men även den illusionen har jag sett spricka. Exempel - vi fick den första morgonen in en patient med lunginflammation och jag förklarade varför tre av de fyra medicinerna som patienten fick på akuten var meningslösa. De höll med mig vilket jag tolkade som tecken på att de har förstått resonemanget och vi satte ut dessa läkemedel. Jag passade på att uppmana dem att inte bara acceptera det som inläggande läkare har ordinerat utan tänka efter och våga ifrågasätta. Men! Under eftermiddagen, samma dag, fick vi en till patient med lunginflammation med exakt samma sjukhistoria och labsvar som den andra patienten, med den enda skillnaden att den nya patienten var ett år äldre. Exakt samma behandling insatt från akuten.
Jag trodde först att AT-läkarna bara drev med mig när de inte sa att de har ändrat behandlingen enligt resonemanget som vi hade några timmar innan. Men nej, i deras hjärnor fanns inte minsta tillstymmelse till tvivel till insatt behandling. Tanken på att den här patientens behandling också skulle kunna ändras har inte dykt upp i deras strängt upptagna hjärnor vars huvudsysselsättning är att snacka, antingen sinsemellan eller via mobilen. För detta är något som de ägnar sig helhjärtat. Okej, nu är jag orättvis för det finns en som inte gör detta. Han sover istället. Så fort vi sätter oss ser man hans ögonlock bli tyngre och tyngre och inom tre-fyra minuter sover han. Imorse lyckades han sova så djupt att han började snarka medan vi pratade om patienterna. Och detta trots att klinikchefen också var med på ronden! Pust och suck. Nej, från och med nu ska jag bara se till att jobbet blir gjort; jag bestämmer och de får lyda. Och inget mer extraansträngning från min sida att förklara hur jag tänker eller varför jag väljer det ena eller det andra behandlingsalternativet.
En annan anledning som kommer att göra de sista dagarna jobbiga är dokumentet som jag måste presentera till administrationen innan jag får lämna landet. Jag drar tillbaka mina klagomål från första tiden efter min ankomst, det var rena paradiset jämfört med detta. 18(!!!) stycken underskrifter måste jag personligen gå och inhämta. Dokumentet har två A4 sidor, där underskrifterna ska vara och två sidor förklaringar över var dessa kontor finns lokaliserade. Alla är inte på sjukhusområdet men underskrifterna måste ske i viss ordning så jag kommer att åka fram och tillbaka mellan sjukhuset och administrationen.
Sedan som grädde på moset, har försommaren också kommit, för ett par dagar har jag upplevt personligt rekord: 45 plusgrader.
Dagens annorlunda: jag har hela tiden förundrats över stora antalet lyxigaffärer och lyxköpcentra som finns och som håller på att öppnas överallt. Vem köper sina varor där med tanke på priserna, tänkte jag och framför allt hur kan alla dessa butiker gå runt? Svaret är att alla lyxbutiker som säljer de fina världsberömda märkena är ägda av någon som har detta som hobbyverksamhet. Lönsamheten spelar ingen roll, det viktiga är att man kan säga att man äger den butiken/köpcentret/restaurangen.
|
