Hon har något viktigt att säga |
 Hej därute! Mitt namn är Stina Landahl och jag har fått äran att vara gästbloggare på medicinskordbok.se, vilket är pirrigt men allra mest en dröm som blir sann eftersom jag får dela med mig av mina ord till så många fler än vad jag vågat hoppats på. Så vem är jag? En 22-årig kvinna från Göteborg som har varit sjukskriven i lite mer än ett år men som, när jag tänker tillbaka, egentligen borde ha sjukskrivit och tagit hand om mig själv långt innan. De viktigaste åren i en människas liv, barndomen, bestod för mig av stress, oro och andra obehagligheter som riktades mot mig. Samtidigt som jag lärde mig att göra mig osynlig för det onda försökte jag skrika så högt jag bara kunde till alla runtomkring mig efter hjälp. Men tyvärr hade kaoset också gjort dem oemottagliga. Åren gick och trots att det yttre kaoset lugnade sig så hade det inre bara börjat. Det var som värst under högstadie- och gymnasietiden och jag måste faktiskt skriva att jag är extremt stolt över mig själv som klarade av skolan med depression, ångest, ångestattacker samt i snitt endast fyra timmars sömn per natt. Under tre år! Jag kämpade som en galning när min kropp egentligen behövde vila. Men inte förstod jag att det var nödvändigt även om jag var mer än medveten om att jag mådde dåligt. Jag hade från det jag var 14 till 19 år fem olika terapeuter men ingen av dem kunde erbjuda den hjälp jag behövde. Visst, jag fick äntligen prata av mig, och känna att mina problem blev sedda, men jag kände till slut att det bara resulterade i ett ältande. Det blev liksom ingen fortsättning, ingen lösning på det jag kände behövde ordnas, så jag slutade och försökte efter samtliga gånger leva så normalt jag kunde. I stället tog kroppen och hjärnan till sina egna “knep” för att skydda sig – för att överleva. Men kroppen kan inte leva på sparlåga. Efter studenten, ett flertal jobb (bland annat inom teatern) och en påbörjad utbildning, sa kroppen ifrån. Mina ångestattacker som jag hade haft under flera år (och som även ändrade form under åren) blev värre och utvecklades till riktigt skräckartade upplevelser. De ledde till och med till blackoutmoment. Trots att jag tog medicin mot min ångest och depression så hjälpte den inte hela vägen. Min kropp sa helt enkelt nej – det var dags att börja ta hand om mig själv. Resten är nu historia. Några månader efter min sjukskrivning bestämde jag mig för att starta “Det här är vi” – en videblogg där jag berättar om min vardag och vad jag går igenom som sjukskriven med diagnoserna borderline och PTSS (posttraumatiskt stressyndrom). Jag hade länge känt att jag ville starta ett sådant forum eftersom jag vet att jag själv hade behövt det under åren som gick – åren då jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Jag ville starta ett forum som inte på något sätt varken förskönar eller censurerar och eftersom det var många som kontaktade mig och gav positiv respons så skapade jag även psykiskohalsa.wordpress.com. Eftersom jag också får chansen att skriva här kan jag med både text och bild berätta om det liv jag lever nu. Ett liv med terapi och hur jag i vardagen hjälper mig själv för att en dag bli helt fri. Fri från ångest, smärta och spänningsvärk. Nu när jag börjat finns det INGET som någonsin ska få tysta ner mig och jag ska tala för dem som inte än klarar av att föra sin egen talan. Jag vill, med de här inläggen, skapa förståelse för oss med psykisk ohälsa och förhoppningsvis även göra kommunerna och Sverige medvetna om att vi behöver mer hjälp, att vi inte kan göra allt själva och att vi behöver en bättre psykvård. För jag tycker det är helt sjukt att man, i Sverige 2011 som sjukskriven, ska behöva känna sig som en parasit. Hade vi varit soldater i krig och varit med om hemska upplevelser hade vi blivit både hyllade och uppmärksammade. Vi hade till och med fått medalj för våra modiga insatser. Men har man växt upp med våld i hemmet – ett mångårigt krig – då är det raka motsatsen. Helst ska man bara le och vara tyst. Trots att både soldaten och det lilla barnet blivit skadade av trauman. Både ytligt och mentalt. Jag gillar inte att kalla någon för “psykiskt sjuk” eftersom jag inte anser det vara någon sjukdom utan endast ett tillstånd som uppstår efter en rad negativa händelser och attacker mot det egna jaget. Det är en utsatt ensamhet. Man måste ta hand om sig själv och samtidigt vara stark nog att hantera auktoriteter som sjukvården och Försäkringskassan. Man blir sin egen advokat, för att se till att man får det man är berättigad till, eftersom det är så otroligt lätt att trampa på den som redan ligger ner. Vi är inte “sjuka”, inga “offer”, utan individer som blivit utsatta för saker som vi inte kunde rå för. Det ÄR inte vårt fel. Jag överlevde ett gammalt liv med osynliga ärr som bevis och nu finns endast mitt nya liv framför mig. Ett liv som jag bestämmer över – för det är MITT! Jag hoppas att ni tagit del av och känner att vad jag har berättat gjort er lite mer förstående för andra i min situation. Har du några frågor så är det bara att fråga på, för jag finns här och kommer alltid att göra det! Mig tystar ingen! |
Jag vill tacka för att du upplyser om detta problem.
Ha det bra
Du är iaf bättre än Blondinbella!