I förra veckan kunde man i Dagens Nyheter läsa att man i Motala kommun bestämt sig för att förbjuda tennisspelande på kvällar och helger. Motivet för detta var att man fann det vara hälsovådligt för grannarna. Ett mycket intressant beslut.

Det finns ju fortfarande de som anser att min diagnos på Sverige (och många andra länder i västvärlden) är fel. Att det inte finns något som man kan kalla för ”Det Nationella Paniksyndromet”. Att jag bara är ute och fiskar i grumligt vatten och att de egentliga problemen för oss svenskar är att allt bara blir farligare, mer stressigt och att vi lever i ett alltmer orättvist och osolidariskt land. Att det är de hårda och cyniska människorna som styr på de svagas bekostnad. Och att det är bra att politiker lägger sig i alla de faror som vi utsätts för och verkligen sätter stopp för dem!

Som tennisspelande till exempel. Det förstår ju vilken idiot som helst att tennisspelande är skadligt. Så varför envisas den där Eberhard med att förlöjliga sådana här viktiga beslut? För det första är ju tennis en klassisk överklassport. Alltså är det ju redan från början orättvist att vissa människor kan ägna sig åt sådana extravaganser. Lika bra att sätta stopp för det redan av det enkla skälet.

Och så har vi ju det där med bollarna. Fattar ni hur fort en sån där boll kan smashas iväg? Den kan ju hamna i huvudet på alla cyklande tonåringar som är på väg till den lokala kiosken för att ägna sig åt det enda nöjet vi svenskar i mindre städer har – äta en varm korv och hänga. För övrigt ett sant svenskt kulturnöje som stimuleras av extremt krångliga regler för att starta andra etablissemang. Tänk om man hade förenklat regler för krogar. Då skulle vi ha den förfärliga situationen som man ser i länderna runt om i Europa. De har ju minst en krog per by på cirka 100 invånare. Och de går ju ut och äter på riktiga restauranger även i småbyar. Sånt vill vi inte ha.

Faktum är att vi inte vill ha människor ute på kvällarna överhuvudtaget. De kan ju börja bråka. Och genom att man tillåter folk att spela tennis så motverkar man ju det sanna svenska folknöjet att sitta hemma och titta på teve. Det kan ju leda till att man måste lägga ner På Spåret och andra viktiga program. Och det kan ju motverka fetma. Om man gör det så kommer säkert fler människor att bli anorektiska. Det vet man ju att överklassen är…

Och det där är ju bara början på alla problem som tennisen skapar. Folk kan ju få ont i ryggen och sen upptäcka att vi i världens bästa land har oacceptabelt långa vårdköer. Och sen försöker de säkert skaffa privat vård för att komma till rätta med problemet – de är ju trots allt tennisspelare (= osolidariska människor som per definition försöker tränga sig före i köer). Och tänk då om vi får en situation som i andra länder där de faktiskt har den avarten av system. Tänk om man till exempel kan få röntgat sin brutna tumme och få behandling på 40 minuter som när jag var i Österrike? Nån kan ju på det sättet bli miljonär på att vara effektiv och göra ett bra jobb. Fruktansvärt osolidariskt.

Och så var det ju det där med ljuden. Detta eviga stönande har Motalas ledning klassat som hälsovådligt. För det första är det ju högljutt. Folk kan säkert få allvarliga hörselskador. Det är ju säkert uppe i decibeltal som nästan motsvarar en normal viskning när man bor i husen bredvid. Viskningar är ju verkligen inte bra. Det har vi lärt oss sen barnsben. Det är fult att viska, eller hur.

Men det värsta av allt. Stönanden låter ju nästan som sex… Vilket sabla snusk de håller på med de där överklasstwittarna. Likabra att förbjuda eländet. Hälsovådligt var det sa Kling. Hälsovådligt sa Klang.

Jag har blivit inbjuden att delta på klinikens vårutflykt. Detta innebär att de manliga kollegorna träffas på en fiskrestaurang utanför staden. Jeddah är hamnstad, så fisk finns det gott om och motorvägen härifrån till Mekka är kantad med fiskrestauranger.

Restaurangerna ligger under bar himmel med ytor stora som fotbollsplaner - den delen som är för männen. För familjer är det ytterligare två till tre planer. Snåla med ytorna, det behöver de inte göra, det är ju bara öken på båda sidorna av motorvägen. Det finns många liknande restauranger och de är allihopa ganska fulla en vanlig vardagskväll. Det sägs att dessa restauranger är så populära att det är omöjligt att få plats på helgerna om man inte har bokat i förväg. Kan tänka mig hur det ser ut vid hajj, när fyra-fem miljoner pilgrimer passerar här under fem veckor…

Man får inget bord utan sitter på mattor och lutar sig mot kuddar. Varje sällskap har sitt ”område” som är avgränsat av en halvmeter hög vägg som man sitter lutad mot. Gästerna börjar i kylrummet där fisken som man vill äta väljs ut. Medan dessa tillagas får man dadlar och arabisk kaffe (som görs på mald kardemumma). Man lägger upp maten mitt på mattan och sedan är det bara att hugga i. Nu, när jag var där, fick sällskapet skedar, men de flesta åt med händerna. Jag har inte lyckats lära mig tekniken att äta ris med fingrarna så jag åt med sked. Mycket fula fiskar när man ser de i kylrummet menmycket goda på tallriken. Men i för stora mängder – hälften av riset kvar, nästan alla grönsaker (nästan ingen annan än jag åt det) och rätt mycket av fisken med kvar.

Vi var inte annorlunda på något sätt, samma ”resultat” med mycket mat kvar såg jag vid andra bord också. Till maten dricker alla läsk, men det ska vara light-varianterna. Man proppar sig överfull med mat men dricker osockrade drycker. Därefter avslutar man måltiden med myntaté med tonvis av socker i. Sedan röker man sin vattenpipa eller sticker direkt hem så som vi gjorde. Så nu har jag ägnat mig åt sociala aktiviteter. J

Det sägs att man ska ta seden dit man kommer men vissa saker skulle jag ha svårt att anpassa mig till. En av sakerna som ser lite konstigt ut är sättet som män beter sig mot varandra. När man inte har setts på ett tag och är någorlunda nära vänner, då hälsar de på varandra genom att pussas, en gång på den högra kinden och tre gånger på den vänstra. Det kanske inte låter så jobbigt men när man ska göra detta trots att man har varit borta endast en vecka, så som en av kollegorna som kom hem idag från en kongress i Europa, och man ska göra det med alla kollegor – då blir för mycket.

En annan sak som jag inte har sett någon annanstans är att äldre herrar, som är släktingar, hälsar genom att kyssa handen. En annan vanlig sed är att killar som är bra kompisar håller varandras händer när de går på stan. Och det betyder inte samma sak som hemma, med tanke på att ett förhållande med en person av samma kön leder till fängelse och eventuellt dödsstraff i det här landet.

På tal om seder – jag har sett några spädbarn med kroniska eller långvariga besvär som har sökt traditionell ”hjälp”. Man ser det genom att de har ett sår eller ett märke på magen. De har blivit ”behandlade” med glödande brännjärn, för att släppa ut de onda andarna som orsakar sjukdomen...L

Stroke är ett akut tillstånd som kräver snabb behandling. Med Hjärt-Lungfondens AKUT-test kan du lära dig att känna igen de vanligaste varningssignalerna för stroke. Tanken är att alla ska kunna bedöma om någon drabbats av en stroke genom att se om personen klarar att le, hålla uppe armen och uttala en enkel mening rätt. Ring genast efter ambulans om du misstänker att någon drabbats.

Ansiktet hänger. Förlamning i ansiktet?
Kroppsdel. Ena armen kan inte hållas i luften 10 sekunder.
Uttal. Språket är sluddrigt och orden kommer fel.
Tiden är dyrbar.

Den nya chefen från USA har kommit och om det nu är någon tröst, pappersexercisen och byråkratin som han ska ta sig igenom är värre än vad min var. Och inte det går fortare heller, trots hans position.

En av hans första förändringar på kliniken var att inte ha vit rock på sig. Inte på mottagningen och inte på avdelningen. Detta för att han har läst om att barnen blir mer rädda om de ser doktorn i vit rock jämfört med vanliga kläder. Vilket för oss innebär skjorta och slips. Och ja, det gjorde han, svarade han när jag frågade honom om han har läst studien om att flest antal bakterier hittar man på doktorn slips. Men studien var från England, sa han, där man i princip bara har vit skjorta och mörk slips och inte byter så ofta, medan vi som har färgglada varianter byter och risken är således minimal. Sjukhuskläder är för doktorer otänkbart. Jag tror att rocken även i fortsättningen kommer att användas av mina kvinnliga kollegor som har måttsydda silkesrockar med namnet inbroderat.

Jag har fått, tyvärr måste jag säga, en kvinnlig ST-läkare som assistent på min mottagning. Tyvärr, eftersom Abdullahs engelska och medicinska kunskaper var mycket bättre. Och när jag ska samarbeta med någon, vill jag gärna se reaktionen i ansiktet på den jag pratar med. Ett par stirrande ögon räcker inte med mitt manligt trubbiga känselspröt för att upptäcka om jag har sagt något dumt.

En liten tröst dock – även de som bor här har problem med att avgöra vem man pratar med. Idag hade vi en mamma med sin tonårsdotter. Båda lika långa, båda med slöja med riktigt smal öppning för ögonen och båda med svarta sidenhandskar. Min assistent skulle lyssna på dotterns lungor, men blev sökt och gick ut en kort stund ur rummet. Medan dottern gick till britsen bakom skynket, satte sig mamman på dotterns stol. Det blev pinsamt för assistenten när hon kom tillbaka och efter ett par minuter upptäckte att hon försökte övertala modern att inte vara rädd för undersökningen…J

En annan anledning varför jag inte gillar min kvinnliga assistent är att klockan kvart över fyra släpper hon allt och bara går sin väg. Jag förstår att hennes chaufför står och väntar och att det inte är hennes fel att hon måste ha detta för att kunna åka hem, men att bara gå mitt i besöket… Me no like…

Jag har blivit tillfrågad av schemaläggaren om jag kan tänka mig hålla en föreläsning, någon av morgnarna. Sa ja, så klart, framförallt med tanke på att jag får föreläsa om vad jag vill. Och jag fick ytterligare ett bevis på hur pass mycket man håller på formaliteterna här. Häromdagen stod plötsligt ett mycket formellt kuvert på mitt skrivbord – attans, tänkte jag, nu slänger de ut mig (jag har blivit varnad innan avresan att man kan bli utkastad utan någon uppenbar anledning eller förvarning från det här landet). I brevet var ett formell inbjudan till att hålla föreläsningen, mycket pompöst skriven, med brevhuvud, alla mina titlar de kunde hitta på, undertecknad av schemaläggaren, också med alla titlarna angivna. Man skulle tro att jag är någon nobelpristagare som de försöker övertala till att föreläsa. Jag behöver till och med lämna in ett kort CV (inte längre än en A4, sa de lugnande) som ska skickas ut med annonsen om föreläsningen. För det ska vara till all personal på barnsektionen, inte som vanligt, bara till dem som sitter på morgonmötet. Tydligen har de bokat in sjukhusaulan för detta. Det gäller alltså att förbereda sig ordentligt.

Man skulle kunna förvänta sig att formaliteterna genomsyrar allt, men så är inte fallet. Igår hade vi ett möte där man skulle uttala sig om en vikarie som har varit på kliniken i tre månader och som vill fortsätta. Åsikterna var mycket kategoriska men samtidigt personliga och subjektiva, baserade sig mer på personkemi än på fakta. Och man kom snabbt fram till ett nej eftersom killen inte verkade ha varit sympatisk mot tillräckligt många consultants. 

Facket existerar inte här, så hans öde är avgjort. En annan sak som skulle få facket att gå i taket är löneskillnaderna som har uppstått de senaste två åren. En kan ha den dubbla lönen jämfört med nästa, utan någon egentlig offentlig förklaring. Och klaga eller jämföra sig kan man inte, eftersom alla tvingas skriva på i sina kontrakt att man inte diksuterar sin lön med utomstående och brott mot detta är tillräckligt skäl för att bli avskedad.

Sverige är världens mest annorlunda land. Det är vi som är konstiga. Landet lagom finns inte. Åtminstone ligger det inte här. Enligt World Value Studies är Sverige världens minst traditionsbundna land, vi är världens minst auktoritetsbundna land och världens minst religiösa land.

Vi är också världens mest självförverkligande land. Ett land av självupptagna rättighetssökande egoister alltså? Där man endast får ha uppfattningen att vi alla är likadana för att man ska kunna ingå i mittfåran. Jag läste att skillnaderna mellan de svenska höger- och vänsterpartiernas uppfattning om anslag till offentliga finanser ligger på 3 %. Enligt samma person skulle en tysk statsvetare säga att vi i Sverige väljer mellan sju varianter av socialliberala partier.

En av läsarna här på bloggen liknade Sverige vid en sekt. Vi har samma politiska åsikter vilket leder till att folk med annorlunda uppfattning som internationellt sett skulle klassas som nyanserade och i mittfåran ofta pekas ut som extremister. Detta drabbade folkpartisten Per Ström när han försiktigt påpekade att män och kvinnor inte i alla avseenden är biologiskt lika.

Han skrev för några månader sedan en krönika i Expressen där han därför tackade tokan Anna Anka för att hon genom sina extrema åsikter plötsligt hade placerat hans nyanserade uppfattning där den hör hemma, nämligen i mitten. För genom att hon visade vad som är extremt så förstod kanske några fler att mitten inte ligger ute på ena ytterkanten vilket vi i sekten Sverige ofta fått för oss.

Jag känner igen mig i mycket av vad Per Ström skrev. Många gånger har jag, när jag skrivit utifrån en mittposition, fått pådyvlat mig extrema åsikter. Senast var när en av läsarna reagerade på förra veckans krönika med orden ”Nu tycker jag att Eberhard börjar bli läskig på riktigt”. Vad han ansåg vara läskigt i min tolkning av ett reellt problem gick han inte in på. Och för mig är det fullkomligt obegripligt (och lite läskigt) hur man kan reagera så på att jag skrev att vi inte ska lura våra barn att tro att alla är likadana från födseln och alltså kan bli vad som helst. Detta trots att alla vetenskapliga studier talar starkt mot att människor föds som ”oskrivna blad” och den undersökning som krönikan handlade om visade ett reellt problem med att vi slutat uppfostra våra barn.

Att lura i befolkningen att vi är lika från början är obehagligt. Däremot måste vi hantera det faktum att vi inte är lika på ett schysst sätt. Vi bör alltså ha ett samhälle där man tar hand om de svaga, men samtidigt försöker få de som har talang för något att blomstra. Ett samhälle där alla har samma möjlighet utefter sina förutsättningar, men där vi inte lurar våra barn att de kan något som de inte någonsin kommer att lära sig. Ett samhälle där vi inte lämnar barnen i sticket genom att inte ta vårt vuxenansvar. Om det är en ”läskig” uppfattning som skulle placera mig i extremistfacket kanske någon vänlig själ kan berätta för mig vad en nyanserad uppfattning i sekten Sverige skulle vara.