Nja, kanske inte riktigt. Som det ser ut nu är den byråkratiska processen för att ha egen ”clinic”, som det kallas, alldeles för komplicerad och tidskrävande enligt chefen. Många blanketter behöver fyllas i eftersom mottagningarna är kopplade till faktureringen av både besök, recept, intyg och läkemedel med mera. Och faktureringen sköts via olika system beroende på om patienten betalar kontant, tillhör sjukhuset, annat sjukhus, om det är försäkringsbolag som betalar, varifrån remissen kommer och så vidare. Det skulle sannolikt ta tre till fem veckor, alltså endast kort tid innan hemresan skulle jag vara med i systemet. Så beslutet är att jag jobbar med dr H. Jag tar alla nya patienter och vi hjälps åt med inneliggande samt konsulterna på avdelningarna.

Jag kan inte klaga annars, jag har fått en ”assistant” som ska hjälpa bara mig. Han är ”endast” ST-läkare, sista året på sin ST, till skillnad från de andra consultants medhjälpare som är färdiga barnläkare. Tur att jag har honom för jag har fortfarande inte fått login/lösenord. Men vilken skillnad det är att verkligen bara ägna sig åt patienten! Jag bestämmer mig vad som bör göras vad gäller prover, undersökningar samt mediciner och säger detta till patienten. Under tiden antecknar Abdullah, som han heter, allt. Han beställer och ordnar allt dels på grund av att jag inte kan göra det i journalsystemet men framför allt för att det är just det som är hans uppgift. Han är mer än glad att skriva journalerna också (för hand...), han tycker att det är lärorikt. Och nu vet jag vet hur shejkarna känner sig ;-)

Detta var ju det jag ville ägna mig åt när jag sökte till läkarlinjen, inte dokumentering och signering och annat pappersarbete som upptar så mycket tid av vår kliniska vardag i Sverige.

För tre av dagens fyra patienter behövdes inte ens Abdullahs översättningshjälp då hela konversationen gick på engelska. Till och med barnen förstod rätt mycket. Abdullahs engelska är förresten mycket bra eftersom hans mamma är från Irland och han åker dit minst en gång per år.

Jag uppvisar tydliga tecken på miljöskada. Det som jag tycker är jobbigast är journalföringen. Eller rättare sagt avsaknaden av den J. Det tar verkligen emot att inte dokumentera hela sjukhistorien, att inte skriva något om hereditet, negera negativa fynd i undersökningen av patienten, mina förklaringar till diagnosen och så vidare.

Förresten, det är tur att jag under läkarlinjen också gick 2-poängs-kursen i ”Hur du lär dig skriva oläsligt” så att mina anteckningar inte skiljer sig alltför mycket från mina kollegors. Men tyvärr märks skillnaden då jag inte har det arabiska alfabetet som grund, mina bokstäver lutar åt ”fel håll” och är formade på ”fel sätt”.

Tidsuppfattningen är annorlunda men det hade jag förväntat mig. Patienterna kommer ungefär som det passar dem känns det som. De flesta är mycket tidiga, men en hel del är sena, framför allt morgonpatienterna. Mottagningslistan är således ingenting att titta på för att veta vilken patient som man ska träffa näst. Sköterskorna (för jag har två!) är de som bestämmer ordningen. Mottagningslistan som man får är också värdelös för att kunna bedöma vilken sorts patient som kommer, därför att administrationen bokar in patienterna i det existerande tidsschemat men sedan när mottagningen överbokas får de fem eller tio minuter på listan, oberoende om de nya eller om de är där på återbesök. Och på slutet av listan finns alltid ett antal ”walk in” som de kallas, som kanske kommer, kanske inte. De har fått möjligheten att komma men vet att de kan behöva vänta flera timmar om de har otur.

Ett annat exempel på tidsuppfattning: jag var inbjuden på ett möte ”astma experts meeting”. Starttid, med inbokad föreläsare, var klockan 21.00. Dr H som skulle följa med hämtade mig hemma 21.15. Vi var på mötet 21.40 och vi var de första på plats. Startade gjorde vi 22.25.

Ny arbetsvecka!

Nu verkar det som om saker och ting börjar bli mer organiserade. Jag finns med på närvarolistan som ska signeras på morgonmötena. Fast någon inloggning har jag fortfarande inte och inte förrän jag har det kan ha min utbildning i hantering av journalsystemet. Systemet verkar inte så komplicerat, i alla fall tycker inte jag det. I och för sig har jag alltid varit datorintresserad och vill gärna påstå att jag klarar av mer än den genomsnittlige datoranvändaren, så det är kanske därför jag tycker att systemet verkar enkelt.

Morgonmötet idag var intressant på det sättet att det verkar som om barnkardiologerna inte är intresserade av sina patienter när det inte finns något mer att operera. Allt som händer efteråt skyller de på att det måste var lunginflammation eller någon annan infektion, lungproblem, deformerade revben och andra liknande diagnosförslag som förklaring varför deras patienter plötsligt behöver syrgas. Inte ens när patienten uppenbarligen genast blir bättre efter administration av diuretika, accepterar de tanken att det kan vara problem med hjärtat eller hjärtmedicinerna.

Större delen av morgonmötet ägnades åt att diskutera strategier för att ändra kardiologernas inställning. Chefen kastade ut alla som inte var consultants från rummet och de gnällde och bråkade i två timmar över formuleringen av ett memo som skulle skickas till sjukhuschefen. Ljudnivån i rummet var rejält hög, alla skrek i mun på varandra, men de kom fram till en lösning som alla var nöjda med. Jag var imponerad över att de nästan hela tiden höll sig till engelska trots deras uppenbara upprördhet och nästan skrikande – det brukar alltid vara svårare att vara upprörd på främmande språk. Problemet som jag ser det, är att sjukhusledningen inte vill ha allmänpediatrisk avdelning men patienterna behöver läggas in när de drabbas av akuta sjukdomar vid sidan om sina kroniska. Då vill specialisterna enbart komma på konsult, men inte vara ansvariga för patienterna. Och minst ovilliga att komma är just barnkardiologerna.

Ärligt talat är min känsla efter diskussionerna att för vissa av kollegorna är arbetsdevisen inte ”working hard” utan snarare ”hardly working”. ;-)

Har fått mig berättat sjukhusets historia. Det fanns tidigare ett sjukhus i de här byggnaderna men 2001 blev hela komplexet konfiskerad av en prins som fick för sig att han vill driva ett sjukhus. Det finns tydligen en lag som tillåter den kungliga ätten att ta över egendomar (har inte fördjupat mig i detta, vet inte riktigt hur det fungerar). Prinsen som investerade en hel del pengar lyckades få kungens namn till sjukhuset vilket var viktigt. Hans sjukhuspolicy var att de investerade pengarna måste tjänas in. Efter fem år tröttnade han och drog sig ur. Mellan 2006-2008 gick sjukhuset med stora förluster, framförallt på grund av utrustning som skulle betalas av. Patientunderlaget var inte tillräckligt stort för att pengarna skulle räcka, flera gånger hände det att personalen inte fick sin lön i slutet av månaden. 2008 bestämde kungen att sjukhuset ska vara dottersjukhus till hans sjukhus i huvudstaden. Sedan dess ”money is not an issue” – detta betonas klart och tydligt av sjukhuschefen enligt kollegerna jag pratat med.

Personlig åsikt: jag gillar inte njurspecialistkollegan! Han (som var förresten den mest högljudde på mötet om barnkardiologerna…) försökte puckla på mig ansvaret för avdelningen för nästa vecka. Så klart, visade sig, det var han som skulle haft det. Hans sätt att presentera saken var sådan att jag trodde att han hade chefens mandat och att detta snarare var en order än ett förslag. Sekreteraren kom till mig någon timme senare och undrade lite försynt över hur jag hade tänkt lösa det praktiska på avdelningen, med tanke på att jag fortfarande inte fått min utbildning i hanteringen av journalsystemet. Det visade sig att nefrologen efter vårt samtal gått till chefen och framlagt det hela som vår gemensamma idé! Grrr! Jag gick lite senare till chefen och diskuterade saken med honom. Jag kom ju inte hit för att vara ansvarig för en avdelning utan för att träffa patienter med allergi/immunbrist. Allt enligt mitt kontrakt. Lyckades förmedla detta till chefen på ett sätt som ledde till att han kunde ta det kloka beslutet att jag inte behöver börja med avdelningstjänstgöring J . Men jag slipper inte undan helt, i mitten av maj är jag inplanerad till att vara avdelningsansvarig.

Det blir kul och garanterat annorlunda.

Torsdag = helg J

Så vad gör jag utanför sjukhuset?

Finns inga bussar eller något annat allmänt transportmedel, det är taxi eller hyra/köpa bil som gäller. Bensinen är nämligen minst sagt billig. Gjorde en intressant beräkning och kom på en briljant idé: jag ska be att få ut min ersättning i form av bensin på något sätt. Det skulle vara en bra affär för landet - för oljan är något som de har i överflöde och jag skulle kunna få direkt 1400% (ja, ettusenfyrahundra) värdeökning. Här kostar nämligen den 95-oktaniga bensinen 0,12 USD per liter!!! Alltså cirka 90 öre! Samtidigt som en liter vatten kostar 1,25 kr per liter om man köper storförpackning. Kanske dags att fundera på en ny karriär? Export och import av bensin ena vägen och vatten den andra, typ?

För mig är det dock tradigt att man måste ha bil – jag vill ju se staden och kommer att bli bökigt med taxi hela tiden. De använder ingen taxameter, man förhandlar i förväg om priset. Som tur är de flesta av förarna från Pakistan eller Indien, så språket är åtminstone inte ett problem.

Vad det gäller maten har jag inte ätit några konstigheter. Än.

Maten på sjukhuset är mycket bra. Det finns en massa rätter att välja mellan: fem västerländska + pizza, fyra arabiska, två indiska, två pakistanska och tre filippinska. Och det är upp till dig att kombinera dessa samt tillbehören. Det är roligt att notera kulturskillnaderna på restaurangen, på sättet att äta maten. Indierna och pakistanierna använder bestick som vi i Sverige, medan araberna äter med gaffel i vänster hand och sked i höger. All mat stoppas i munnen med hjälp av skeden, gaffeln är för att hjälpa upp maten på skeden. Kniv behövs sällan men om det behövs ersätter man skeden med kniv, delar upp hela maten på en gång och äter sedan igen med sked.

Tog mig med taxi till ett stort shoppingcenter. Och då menar jag STORT. Endast området där matställena är samlade är garanterat större än ett fotbollsplan! Hela centrat är tre våningar högt och upptar en enorm yta. Och givetvis finns det ett stort område där man kan lämna barnen (i sällskap av nanny, typ) där alla tänkbara lekmöjligheter finns – allt från klätterställe, rutchkanor, sandlåda till inomhus-bergodalbana(!) och allehanda videospel. Till och med enarmade banditer! Allt man kan föreställa sig för att 0-16-åringar inte ska ha tråkigt under timmarna mamma shoppar.

Öppettiderna är 10.00 till 23.30, förutom torsdagar då är det "bara" 16.00-23.00. I praktiken finns nästan ingen på affären mellan 13.00-16.00 och alla andra affärer på stan är stängda. Det är helt enkelt för varmt för att röra sig utomhus. Däremot så finns det desto mer öppet till 24.00. Det verkar som att invånarna lever mest på natten.

Det som också är ovanligt, vad det gäller öppettiderna, är det att plötsligt stängs allt för en halvtimme. Fattade först ingenting, varför slängs jag ut från affären och varför låses alla dörrar, utan att någon lämnar shoppingcentrat. Men väldigt många går åt samma håll. Sedan fattade jag - bönedags. Vilket är fyra gånger under centrats öppettider. Under dessa försvinner de flesta, främst männen, till bönerummen.

Var igår kväll på en sportsbar eller rättare sagt dess motsvarighet här. Alkohol är förbjudet i landet, (även för västerlänningar – no exceptions!) men fotboll är nationalsporten. Att titta på i alla fall. Så istället för barer samlas männen på caféer där de röker sheesha (vattenpipa) och tittar på alla möjliga och omöjliga matcher. Det intressanta är att tydligen inte ens här ses den här sortens manliga förströelse med goda ögon av äkta hälften som anser att det tar för mycket tid i anspråk. Trots att här kan kvinnorna inte ens klandra männen att de efteråt är ”oanvändbara”, de röker ju bara tobak (narkotika är lika med omedelbar dödsstraff i det här landet) och kan köra hem utan att vara påverkade (med allt vad det innebär när alkohol är involverad). Och missnöjet finns trots, som jag förstod på grannen som tog mig dit, att detta är ungefär det enda som männen gör på fritiden. Han har till exempel inte varit vid stranden (Jeddah är hamnstad) en enda gång sedan de flyttade hit för fem år sedan.

Nåväl, jag har i alla fall fått följa med och provat ”humply-bumply” som de själva kallar tobaken. Oklart varifrån namnet kommer, ingen har kunnat berätta hittills. Allt som rökes har någon frukt blandad i tobaken och de har fått ruttna tillsammans någon vecka eller så, beroende på vilken styrka man vill ha. Jag röker inte, aldrig gjort det heller, men det här sättet att få i sig nikotin verkar mildare, man börjar inte hosta direkt och det doftar faktiskt nästan gott. Aromatiskt är det i alla fall. Jag fick testa den mildaste tobaken, blandad med vindruvor. Det tar 1,5-2 timmar att röka den knappt två centimeter stora tobak-kulan.

Hostan för mig började på slutet av rökningen, när grannen som är apotekare, berättade att nikotinmängden jag fick i mig motsvarar 20-25 vanliga cigaretter!!! Ett paket på två timmar, inte illa, va? Hans dos motsvarar kanske 35 cigg sa han. Fast ärligt talat märkte jag ingenting även om de påstod att jag var lite röd i ansiktet i början. Tur att jag formulerade mig att det ”verkar mildare”, för särskilt hälsosamt verkar den inte.

Anyway – been there, done that. Med tanke på att jag aldrig gillat att titta på fotboll, en sak är säker – ingen mer sportsbar-besök för mig här.

Mänskligheten har överlevt allehanda farsoter. Vi överlevde akrylamidhotet i chipsen. Vi klarade den fruktade SARS. Vi lyckades till och med att bestå som släkte trots den livsfarliga fågelinfluensan.

Det är otroligt vad mycket faror som vi utsätts för varje dag. Som förälder ska man skydda sina barn från allt från skrubbsår till obehagliga dofter. Det ena farligare än det andra. Och till vilken nytta kan man fråga. För nu är det ju ändå kört.

Panik! Man kan inte läsa en dagstidning utan att drabbas av den. Man kan inte ens titta på en oskyldig nobelprisutdelning utan att känna att döden flämtar en elakt rakt i ansiktet. Den varma, obehagliga, moraliskt illaluktande, koldioxidfyllda andedräkt som människor spyr ut genom fabriker och hänsynslös förbränning. Den metanstinkande domedagen är nära!

Och mitt i detta inferno står barnen livrädda. De barn som vi försöker ha ihjäl genom vårt oansvariga levnadssätt.

Men är det verkligen så? Vi har ju genomgått larm efter larm och insett att det bara är panik. Och nu har vi kommit till larmens okrönta drottning, klimathotet. Och visst finns det mycket som manar till eftertanke och visst är det dags att ta itu med det ovedersägliga faktum att människan faktiskt påverkat klimatet. Men är det världens undergång? Krävs de närmast utomparlamentariska åtgärderna som fanatiker föreslagit. Kommer havsytan att stiga sex meter som en av nobelpristagarna påstår? Eller är det en massa av det som hävdas i klimatfrågan som helt enkelt bara är påhitt? Som är gripet ur den allt varmare luften och som sen används på precis samma sätt som i vilken klassisk domedagsprofetia som helst.

Och om det nu ändå är sant; hjälper det då överhuvudtaget att kräva nationalekonomiskt oförsvarbart höga koldioxidskatter som bara hämmar vår ekonomiska förmåga att faktiskt skydda oss från det varmare klimatet? Vore det inte bättre om vi istället la pengar på forskning och utveckling och inte brände dem på verkningslösa metoder som enligt den internationella klimatpanelens egna beräkningar i allra bästa fall fördröjer den globala uppvärmningen med fyra år (om även länder som Indien och Kina deltar, vilket de aldrig kommer att göra eftersom de har större behov av att skaffa mat för dagen än att förbinda sig att delta i osäkra framtidsprojekt).

Om vi står inför att kokas levande i en allt mer infernalisk värme så kan jag förstå paniken. Men vad är det man vet om klimatet? Jo att det blir varmare. Men ingenstans finns det belägg för att Antarktis ska smälta och ge sex meter högre havsnivå (tvärtom kommer snömassan att stiga eftersom en temperaturökning från nuvarande medeltemperatur på runt minus trettio grader ger mer snö). Ingenstans finns belägg för att golfströmmen helt kommer att avstanna. Och även om den gjorde det skulle det endast innebära max två graders minskad medeltemperatur i Skandinavien. Något som just här skulle ge en oförändrad nettotemperatur. Och ingenstans finns det belägg för att fler människor kommer att dö till följd av ökad värme, tvärtom eftersom det är långt fler som idag dör till följd av kyla än av värme och de dödsfallen kommer att kraftigt minska.

Så slutsatsen blir att de föreslagna åtgärderna sannolikt är meningslösa. Och när man föreslår medeltida planekonomi på panikbasis är det dags att lugna ner sig. Visst är det problematiskt att vi gjort planeten varmare. Och visst måste vi hitta sätt att rätta till det. Men är detta världens undergång? Med största säkerhet inte. Åtminstone inte om vi satsar våra pengar på att hitta andra sätt att stoppa problemet än att utarma.

Det finns ett annorlunda sätt arbeta här jämfört med som jag är van vid hemma. Besluten tas väldigt snabbt och i mitt tycke baserat på för lite fakta. Det sker ingen diskussion där man väger pro- och con-argumenten och framförallt är det ingen som vågar ifrågasätta något som consultant har uttalat sig om. Det leder till väldigt många prover och undersökningar och om resultaten inte stämmer, stryker man bara i journalen den förra diagnosen och arbetar efter ett nytt. Och det är inte enligt ”Ockhams razor”-principen...

Det finns i snitt två mottagningspass i veckan per consultant där tiderna hålls strikt och inga patienter är dubbelbokade. Det är för VIP-patienterna. Dit hör de som är del av den kungliga ätten (det sägs att finns cirka 1000 manliga släktingar till kungen och deras fruar, släktingar, och barn vilka uppskattningsvis blir 15-20 000 personer som räknas som kungliga). Och alla shejkar med familjer hör till VIP. Och de rika som betalar de extra avgifterna som krävs för att komma till VIP-mottagningen. VIP patienterna har eget parkeringsområde, separat sjukhusingång och egen flygel på sjukhuset med mottagningslokaler, rum för inneliggande och IVA-platser. Generellt har sjukhuset gott om ytor, men på VIP-området är det rena slöseriet. På samma yta vårdas här en VIP-patient men på vanliga IVA vårdas 3 patienter. Rummen är också enorma, skulle gissa 22-24 kvadratmeter. Och jag har aldrig ens på femstjärniga hotell sett badrum av den här storleken.

Möblerna påminner mer om ett hotell än om sjukhus, vilket inte nödvändigt är av ondo.

Samtidigt har de brister på saker som man inte tycker att besparingar skulle göras på.

Några exempel inom mina ämnesområden:

* dr H har många astmapatienter i mycket sämre skick än vad jag är van att se från Sverige, men han behöver sköta dessa utan att ha tillgång till en spirometer. Eller rättare sagt spirometer har han, till och med två stycken. Men de ligger nere i förrådet för man vill inte köpa programvaran som behövs för att resultaten skall kunna föras in i datorn och skrivas ut.

* inte ens PEF-mätning har dr H kunnat utföra de senaste nio månaderna eftersom man inte prioriterar inköpet av engångsmunstycken av papper.

Detta kanske inte låter så alarmerande för någon som inte jobbar dagligen med astma men det skulle kunna jämföras med en kardiolog som ska bedöma blåsljud på hjärtat utan att ha ett stetoskop, typ.

* dr H har många barn och vuxenpatienter som regelbundet får intravenös gammaglobulin. Han har nyligen kunnat starta att ge behandling till sina patienter. Det har varit paus i två år då administrationen hade beslutat att inte köpa in mer. Utan någon vettig förklaring. Patienterna fick åka till andra sjukhus eller privatkliniker (i och för sig finns det gott om båda i stan) för att få sin behövliga gammaglobulindos.

Söker VIP-patienterna akut och specialist behövs (vilket de ofta kräver), får de träffa consultant inom en halvtimme. De ska släppa allt de håller på med just då, de andra patienterna får vänta, VIP måste få hjälp.

Även bland VIP finns VIP. Det finns en låst avdelning som heter Royal Ward Suites, där jag idag såg två kpist-beväpnade vakter. Kollegan som har jobbat här i fem år och som ”bara” är vanlig barnläkare har aldrig fått gå in på avdelningen. Den är för kungens verkligen nära släktingar tydligen. Vem är där vet väldigt få.