|
Mitt vy-vidgande börjar närma sig slutet. Drygt ett dygn kvar tills jag kan avgå från bakjourstjänsten och mindre en vecka kvar innan hemresa. Underskriftsamlandet har inte gått särskilt bra denna vecka, folk sitter sällan på sina platser. Om det nu är till någon tröst, berättade en av kollegorna att han fick genomgå samma procedur när han var här för sin anställningsintervju. Han var här i tio dagar, en dag tog intervjuerna, resten av tiden jagade han underskrifterna, trots att han aldrig ens kommit i närheten av patient, avdelning, ej använt telefon, bibliotek, inte haft arbetsplats med mera. Men regler är regler, bestämningar ändrar man inte, undantag kan inte göras.
Hur reglerna blir till, är det ingen som vet, bara att de plötsligt meddelas till de ansvariga och sedan är det bara att acceptera. Som t ex bestämmelsen som meddelades alla chefer igår klockan 15 och som träder ikraft på lördag. Alltså motsvarande som om vi meddelades något på fredag eftermiddag och det träder i kraft på måndag morgon. Ändringen är inga fler patienter som betalar kontant och inga patienter som inte är saudier oavsett försäkringsbolag ska få accepteras vara/följas på det här sjukhuset. Inneliggande patienter kan avslutas och nästa veckas mottagningar kan behållas, men därefter är det stopp. Patienterna får söka någon annanstans och härifrån är man inte skyldig att skriva remisser med sammanfattning heller. Tur att detta kom nu, min sista vecka så att jag har hunnit se patienter. För detta kommer at leda till rejäl minskning av antal patienter, men det spelar ingen roll enligt administrationen. Inkomsterna är inte viktiga, det viktiga är att ha en hög profil som sista remissinstans.
Den nya chefen som efter fyra veckor började tro att han har grepp över läget, blev väldigt deprimerad över detta nya och börjar undra om det kommer att gå att genomföra förändringar som behövs och som han förväntas göra. Visserligen är han uppvuxen i USA men han säger sig ha trott sig veta vad han har att förvänta sig, han är muslim och har varit på besök här i landet och på sjukhuset innan han tog jobbet. Men han har inte riktigt förstått förrän nu hur stor roll traditionen spelar här. Fast på tal om tradition är han ett exempel på för oss annorlunda sådana – han träffade sin hustru på bröllopsdagen, efter att sex månader innan ha fått se tre bilder på tre tjejer för att välja sin blivande hustru… Men har varit gift i 17 år vid det här laget…
Traditionerna håller på att förändras eller är kanske moderniseras rättare ord? Ytterligare en annorlunda sak som jag lärde mig här är hur skilsmässa går till. Det är tydligen fullt tillräckligt att man säger högt, tre gånger, i närvaro av vittne, att ”jag vill skiljas” och skilsmässan är ett faktum. Mamman har rätt att behålla barnen endast tills pojken är sju år och flickan fem, efter det hör de per automatik till fadern. Moderniseringen som jag nämnde handlar om att det numera tydligen går bra att skicka ett sms med de tre orden, tre dagar i rad, och detta är lika slutgiltigt ur laglig synpunkt!
Efter alla dessa veckor har jag äntligen fått någon form av förklaring på en del av kollegornas klädstil. Jag har inte kunnat förstå varför en del går omkring med byxor som har alldeles för korta byxben, som slutar någonstans kring eller ibland tom ovanför ankeln. Förklaringen är att ju mer religiös man är desto kortare blir byxbenen (utan att de blir för delen shorts) Kungligheter och andra av hög rang har genom historien alltid haft mantlar och andra kläder som släpade efter dem på marken. Således enligt religionen här är att om man har långa kläder visar man tecken på högmod som inte är egenskap en troende vill förknippas med. Så kläderna får inte nå till marken och för att ytterligare visa sin ödmjukhet, får de gärna vara för korta. Det är nästan som om genom att öppet visa att man är lite löjlig i sina kläder, visar man sin äkta tro.
|
